Äktenskapet och ensamheten

De flesta som funderar på att skilja sig är förmodligen i något avseende rädd för den ensamhet som obönhörligt kommer med en skilsmässa. 

Gå och lägga sig ensam på kvällen. Vakna ensam på natten. Äta middag ensam – och inte längre kunna köpa stora förpackningar i matbutiken eftersom man lagar mat enbart till sig själv varannan vecka. Vad är det för övrigt för fel på de där Pirkkabutikerna som lever i det förgångna och tror att kärnfamiljer är den enda enhet som existerar?

Ensam på bio, ensam på resa, ensamma lördagkvällar och fan för den där jävla ensamma julafton vartannat år.

På många sätt är jag mindre ensam nu än under mina 18 år i samborelationer. Jag har fler vänner och träffar fler människor nu än då. Och de vänner jag har, har jag en närmare relation till. Jag är öppnare och gladare och bättre vän än tidigare (hoppas jag).

Men jag var också rädd för ensamhet – ända tills jag var 34 år gammal och den stod och knackade på min dörr som en iskall Mårra.  Och det kändes som om väggarna rämnade runt mig och jag flög ut i rymden bland alltet och ingenting.

Sen lärde jag mig att leva ensam så att jag till slut tyckte att det var det bästa som hänt mig. Ända till den grad att jag inte längre kunde ha någon man (eller kvinna för övrigt) alltför nära mig. Man kan förstås också tolka min vilja att vara ensam som en svårighet att anpassa sig till andra eller rädsla för närhet.

För mig känns det dock som om jag tar igen den frigörelseprocess som jag borde ha gått igenom när jag var 18. Den har nu pågått 6 år och pågår förmodligen några år till, om jag inte blir kär och fnurrig i huvudet (gubevaremig).

Men om ni känner någon som hyr ut pojkvänner på julafton så tipsa mig gärna.