- ”Vill du ha vin i glöggen?” frågade du.
Våra barn skrattade och skrek tillsammans.
- ”Bara jag inte behöver dricka ensam.” Jag smålog lite
nervöst.
- ”Vi tar vin och barnen får dricka bara glögg.”
Du hällde ur en vinbox. Glöggen blev ljummen när det
rumsvarma vinet hamnade i muminmuggen.
I ett hörn stod lampan som jag sett tidigare, i ett annat
hem. Och böckerna. Samma mängder med böcker.
Så satt vi sen, i ditt vardagsrum, och pratade som vore vi nästan
vänner.
Och jag hade uppriktigt trevligt. Jag kan omöjligen tycka
illa om dig.
Jag tänkte att om livet inte hade trasslat till det
för oss hade jag velat ha dig som vän. Att det var synd att just du blev en del
av min negativa livsberättelse.
När vi gick hem frågade jag min dotter: ”Kanske vi borde
bjuda dem till oss efter jul?”
”Jo… men jag vet vad du och X kommer att göra. Ni kommer att
sitta och dricka vin och glömma tiden, som ni gjorde i kväll”.
Ja. Vi glömde tiden.
