- Vi brukar skriva så till varandra, kärleksord på franska.
Men herregud, säger jag och himlar med ögonen. Står du
faktiskt ut med det?
Jag tycker det är sött! säger väninnan och skrattar åt mitt
himlande.
Jag tycker inte om söta ord och kärleksförklaringar. Sådana
klibbar som sirap i mina ögon och öron och får mig att vilja krypa ur mitt
skinn. Kanske för att jag tycker att det går inflation i dem, kanske för att de
känns programmatiska, för att människor säger det till varandra (bara?) för att
bli bekräftade. Jag säger att jag älskar dig bara för att jag vill höra att du
älskar mig. Bara via dig och din bekräftelse kan jag bli till, vara någon.
För att det hör till att mannen och kvinnan säger så till
varandra i de roller de har som älskade.
Och vad är det för fel på det kan man då undra?
I alla de relationer som har varit viktiga för mig har det
funnits sparsamt med kärleksförklaringar – och då när det funnits sådana har de
faktiskt betytt något – man har menat det man sagt. Det har inte blivit till en
slentrianmässig aria av sötsliskiga ord som man öst över den andra titt som
tätt.
Mitt problem är (och jo jag inser att jag har ett problem)
att jag egentligen ofta inte tycker att det finns någon essens i kärleksförklaringar
– det som upprör mig och ger mig ångest är ordens tomhet och ihålighet. Och det
är det som skrämmer mig mest: att de ord som betecknar de allra djupaste
känslorna används så flyktigt, så lätt. Som om vi försöker täcka över bristen på
riktig kärlek genom att tvångsmässigt säga att vi älskar varandra. Eller för
att vi så vill vill vill älska och bli älskade att vi tror att kärleken börjar
existera om vi använder kärleksspråk.
Jag tror att frånvaron av ord kan fungera som en starkare
kärleksförklaring än orden i sig. För att de känslor, som då de uppstår och är
verkliga, inte kan benämnas med de ord vi har för dem, eftersom dessa är utdöda
och överanvända. De är urvridna all sin ursprungliga betydelse.
Eller så kanske jag bara har fel och är en gammal bitter och
cynisk medelålders tant.
