fredag 13 november 2015

Jag älskar dig mer än universum är stor




- Vi brukar skriva så till varandra, kärleksord på franska.

Men herregud, säger jag och himlar med ögonen. Står du faktiskt ut med det?

Jag tycker det är sött! säger väninnan och skrattar åt mitt himlande.

Jag tycker inte om söta ord och kärleksförklaringar. Sådana klibbar som sirap i mina ögon och öron och får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Kanske för att jag tycker att det går inflation i dem, kanske för att de känns programmatiska, för att människor säger det till varandra (bara?) för att bli bekräftade. Jag säger att jag älskar dig bara för att jag vill höra att du älskar mig. Bara via dig och din bekräftelse kan jag bli till, vara någon.

För att det hör till att mannen och kvinnan säger så till varandra i de roller de har som älskade.

Och vad är det för fel på det kan man då undra?

I alla de relationer som har varit viktiga för mig har det funnits sparsamt med kärleksförklaringar – och då när det funnits sådana har de faktiskt betytt något – man har menat det man sagt. Det har inte blivit till en slentrianmässig aria av sötsliskiga ord som man öst över den andra titt som tätt.

Mitt problem är (och jo jag inser att jag har ett problem) att jag egentligen ofta inte tycker att det finns någon essens i kärleksförklaringar – det som upprör mig och ger mig ångest är ordens tomhet och ihålighet. Och det är det som skrämmer mig mest: att de ord som betecknar de allra djupaste känslorna används så flyktigt, så lätt. Som om vi försöker täcka över bristen på riktig kärlek genom att tvångsmässigt säga att vi älskar varandra. Eller för att vi så vill vill vill älska och bli älskade att vi tror att kärleken börjar existera om vi använder kärleksspråk.

Jag tror att frånvaron av ord kan fungera som en starkare kärleksförklaring än orden i sig. För att de känslor, som då de uppstår och är verkliga, inte kan benämnas med de ord vi har för dem, eftersom dessa är utdöda och överanvända. De är urvridna all sin ursprungliga betydelse.

Eller så kanske jag bara har fel och är en gammal bitter och cynisk medelålders tant.



onsdag 11 november 2015

Sanningen om rötter




Ikväll i spårvagnen: fyra personer stiger på vid Glaspalatset med mig. De talar dialekt. De vet inte var de ska stiga av. Två av dem sätter sig bakom mig.

-       vi stiger av där den där långhåriga stiger av.
-       är du säker?
-       klart det. Han ska också på Whitesnake.

Jag väger av och an. Ska jag tala med dem, fråga vart de ska. Eller ska jag inte. Jag är en hemlig österbottning för jag ser ut som en helsingforsare. Jag föreställer mig hur det är att inte veta var man ska av – bara mörker och främmande platser utanför fönstret som susar förbi. Det var decennier sedan jag själv upplevde det här – men jag minns.

När jag inser att de missat sin hållplats vänder jag mig om och frågar på dialekt om de är på väg till ishallen. Stora ögon och gapande munnar. Sen – jo! Jag visar var den ligger och berättar att de kan stiga av på nästa och gå tillbaka. Kvinnan ler och tackar och jag frågar varifrån de kommer.

Från Kvevlax. Jag är från Malax, säger jag. Från –lax-orter. Vi hör ihop, vi är ett, vi förstår varandra. En känsla av värme.

Och när de stiger av tar de känslan med sig. Magen knyter sig och jag är plötsligt ensammast i världen. Ensam på spårvagnen i en stor stad som inte är min.

Lämna mig inte här ensam på den här spårvagnen ut till ingenstans – låt mig komma med! Det hem som jag potentiellt är på väg till är bara väggar, golv och tak utan känsla. Det jag har här är ingenting, ingenting jämfört med det som kunde ha varit med er. En social samhörighet och gemenskap – gränslös villkorslös.

Och ändå. Den människa jag var för decennier sedan finns inte längre – cellerna har bytts otaliga gånger och de tankar som den personen tog för sanningar har för länge sedan drivits iväg av andra och ytterligare nya.

Som Ingrid Bergman sa: ”Jag är rotlös och jag behöver inga rötter. Jag vill inte ha några rötter.”
Men jag vet ännu inte om det har blivit också min sanning. Ännu en ny sådan.