En död huggorm och en skilsmässa

För snart exakt sex år sedan satt jag i en blå tygsoffa i Åbolands skärgård och grät. Det var sommar, och björkarna prasslade stilla i solskenet. Det var hett.

Samma dag hade jag huggit en huggorm i två bitar med yxan eftersom den åmade sig en meter framför min två-åriga dotters fötter.

Den rörde sig också när den hade blivit två.

Det var den 7.7.2007 och alla, precis alla andra, gifte sig.

Mitt äktenskap kunde liknas vid en total krishärd, och jag visste att det var dags för skilsmässa.

”Det finns inget som hotar dig.”, sa min man. ”Inte längre”, svarade jag.

Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men jag tolkade in ett eget budskap i det han sa.

I äktenskapet var jag den beundrande och den beroende – och jag valde själv den rollen. Jag höll fast i honom så hårt att knogarna vitnade. Det kändes som att hänga fast i ett rep efter en motorbåt som åkte i högsta fart. Och trodde jag skulle drunkna om jag släppte.

Jag vet inte om det var råheten i mordet på huggormen, att alla andra gifte sig just den dagen, eller en uppgivenhet och trötthet som gjorde att jag just då, på den blåa soffan i Åbolands skärgård, släppte taget om repet. Och jag drunknade inte.

”Jag gör som jag vill, jag är faktiskt 40!”

40-årskrisen damp inte ner som en ångestfylld katastrof i mitt liv, trots att jag kanske väntade mig det.

Som kvinna passerar man dock en oåterkallelig gräns när man fyller 40. Varje kvinnas mardrömsklocka tickar och vid 40-årsstrecket skriker hormonerna att nu är det tammefan snart slut på dina chanser att bli med barn (alls eller ännu en gång).

Kroppen verkar leva sitt eget liv och forma sig utifrån en boll som modell, i stället för ett timglas. Man kan inte dricka alkohol som tidigare, inte vaka halva nätterna på krogen (utan att lida en vecka efteråt).

Och när man är 40 är alla andra så otroligt mycket yngre, trots att de är helt vuxna människor.

Det finns något gott med allt illa och så också med att vara 40. Det att man faktiskt, senast nu, får göra precis som man vill! Man kan helt och hållet låta bli att följa sociala normer:

”Stackars din dotter, borde hon inte få ett syskon?”

”Vet du, jag är 40…”

”Ska du vara i stan hela sommaren, inte åka till landet?”

”Jag gör som jag vill, jag är faktiskt 40!”

”Vah, ska du resa ensam till Indonesien?”

”Men herregud, jag är faktiskt 40 och helt vuxen!”

40 is the new 18, eller hur det nu var.