Allt det jag gör som inte är till någon nytta

Det är dagarna efter jul och det finns tid. Så jag sover, promenerar, läser, städar skåp och lagar egen müsli.  Men jag tänker på jobb ändå, eftersom jag inte hann slutföra allt innan julen.

Och varje gång jag tänker på jobb tänker jag också på Förhandlingarna (att kalla dem samarbetsförhandlingar är att ljuga). Och jag tänker på om jag är till nytta – om jag är Sipilä-nyttig.

Lär sig mina studenter att skriva och tala? Alla dessa timmar jag föreläser medan de samtidigt sitter i sin Facebookbubbla. All den tid jag använder på att ge respons, som jag hoppas att de läser.

Ibland tänker jag med hjärtat i halsgropen att kanske bara hälften av all den respons jag ger når fram.

Med god tur lär de sig något om vetenskapliga texter och hur de ska bli godkända i mognadsprovet för att de ska kunna ta sin examen.

I retorikkursen kanske någon lär sig att behärska sin nervositet framför publiken.

Men ytterst få lär sig något som kan marknadsföras som en produkt utanför universitetet. Inte en enda av dem faktiskt. Jag producerar faktiskt inget som tillnärmelsevis kunde kallas innovativt. Även om jag ibland jobbar all vaken tid.

Och sen tänker jag på alla de A1-artiklar som jag inte skrivit, och på alla de roliga texter jag skrivit i stället. Och på alla de roliga föredrag ha hållit, och alla de viktiga konferensföredrag jag låtit bli att hålla.

Så får jag ångest.

Men de texter jag inte skrivit och de föredrag jag aldrig hållit, hade knappast gjort mig mer innovativ, trots allt. Med dem hade jag ändå inte lyft Finland ur det finansiella träsket.

Så jag håller tummarna, för Förhandlingarna är slut. Jag hoppas ingen märker hur "onyttigt" mitt jobb är i ögonen på dem som nu bestämmer. 

Jag fortsätter promenera och läsa några dagar till innan jag återgår till att vara icke innovativ och en börda för staten.

Att älska enligt Ekelöf

Ända sedan jag var 17 har jag återkommit till denna dikt av Gunnar Ekelöf:

Kärlek, vad är det?

Det är inte Barmhärtighet

Det är Självuppgivelse

av Kvinna

Självuppgivelse

av Man

Inte Självhävdelse

av Man eller Kvinna

Kärlek är kanske 5 minuter i detta korta liv

Sekunder utminuterade

utöver tiden, över våra korta sextio år

Låt oss räkna

alltså 2 ½ min per år

Resten är hövlighet brutalitet fysisk åtrå själviskhet

Och åter barmhärtighet av olika slag

för vad det nu kan gälla i vart enskilt fall

Alltid något!

Kärlek är det Stora Medlidandet

mänskor emellan

Jag har läst och tolkat dikten turvis som cynism och turvis som sanning under åren. När jag var 17 år var det inte Ekelöfs definition av kärlek som jag tänkte mig skulle prägla mitt kärleksliv. Och det har det inte heller, då när det funnits ett sådant. Men en del av det som jag trott var kärlek till en man har i efterhand faktiskt framstått mer som fysisk åtrå, hövlighet och till och med medlidande. 

Missförstå mig inte – jag har älskat mina två äkta män, mycket mer än 2,5 minuter per år.

Men det har blivit svårare att älska med åren, och svårare att bli förälskad – om de känslorna överhuvudtaget har med varandra att göra. För förälskelsen finns ju i den som känner den och har litet att göra med föremålet för den.

Och jag har undrat vad det beror på - att det blivit så svårt att bli förälskad.

Det kan bero på att jag är lat (det är bekvämt och tryggt att inte tappa fotfästet mentalt).

Det kan bero på att jag är bitter (men jag ÄR inte bitter, för jag tycker det vore ganska roligt att bli förälskad).

Det kan bero på att det finns så mycket annat roligt i livet (vin, vänner, dottern, böcker och film kompenserar ganska bra för en enda futtig man).

Det kan (gud förbjude!) bero på att jag äntligen är mentalt frisk (förälskelse är faktiskt psykos).