På senare tid har jag funderat mycket på feedback. Jag har för första gången haft mina studenter
att skriva föreläsningsdagbok i kursen Muntlig färdighet, och jag har bett dem
reflektera över hur det känns att stå inför klassen och hur det känns att
därefter ta emot kritik.
Nu förstår jag hur det känns. Studenterna beskriver sin
nervositet och sin ångest över att hålla tal, sin rädsla för att göra bort sig
och att någon ska ge elaka kommentarer. När kursen är över har de flesta ändå
tyckt att kursen fått dem att lära känna sig själva bättre, att det har varit
värt att gå igenom ångestens mörka tunnel för att kanske i slutet veta bättre
vem man är när man står där framme inför sin publik.
Men jag då? Jag är den som ger muntlig (och skriftlig) feedback
till flera hundra studenter per år. Ibland kommer studenter exakt ihåg vad jag
sagt till dem för många år sedan, och speciellt om jag inte uttryckt mig
särskilt diplomatiskt. Ju mer erfaren jag blivit, desto mer har jag börjat ge
akt på vad jag säger. Jag vill vara ärlig – men inte elak. Jag vill säga ”Lisa,
du har en fantastisk narrativ förmåga, och du tar din publik på ett bra sätt.
Men Lisa, du måste jobba lite med ditt taltempo – tala långsammare nästa gång!”
Men ibland kommer det ur mig ”Sött
framträdande Lisa, men herregud så du talar snabbt ”.
Det är svårt att lägga orden rätt. Det är mentalt tungt att
ha ansvar för människors tro på sig själva. Jag skulle vilja vara den som ger
dem självförtroende, som får dem mer motiverade, som ger dem en knuff framåt –
som ger dem viljan och kraften att hitta det bästa hos sig själva. Vare sig det
gäller att tala eller att skriva.
