Det akademiska
skrivandets trånga rum
Jag
hade mina studenter att lyssna på Ken Robinsons föredrag ”Do Schools Kill Creativity?” på TED talks idag. Syftet
var egentligen att analysera framförandet ur en retorisk synvinkel, men
innehållet var frapperande aktuellt för mig själv.
Robinsons
tes är att barn föds kreativa och nyfikna, men att vårt utbildningssystem
förstör detta. I stället skapar våra skolor det som han kallar för ”good
workers”.
Gäller bristen
på kreativitet inte i synnerhet det akademiska skrivandet? Studenterna (och
forskarna!) tvingas följa en strikt mall för både form och innehåll. Denna är så
trång att varje egen kreativ idé, som uppfattas som en avvikelse från den akademiska
striktheten, skjuts ner av de akademiska stilpoliserna.
Studenterna
upprepar ofta ”vi får inte ha egna åsikter i våra avhandlingar”, som ett
mantra. För dem som ska socialiseras in i den akademiska diskursen, blir det
ett mantra. Sen när de är där, när de behärskar stilen, märker de inte hur fantasilösa
de har blivit. De har blivit som oss.
Denna
akademiska tvångströja leder till det vi kallar för rituellt skrivande. Vi skriver för att få studiepoäng, för att
meritera oss, eller för att visa att vi kan. Inte för att kommunicera, inte för
att vi på riktigt har något att säga. För hur kan vi ha något att säga när vi
inte ges tillåtelse till det?
Vi bara
upprepar det som andra har sagt. Vi blev som dom andra, som Kent sa, och vi
blev ”good workers” som Ken sa.
Ken
Robinsons föredrag kan ses här:
