onsdag 11 december 2013

Vill du ha vin i glöggen?




- ”Vill du ha vin i glöggen?” frågade du.
Våra barn skrattade och skrek tillsammans.
- ”Bara jag inte behöver dricka ensam.” Jag smålog lite nervöst.
- ”Vi tar vin och barnen får dricka bara glögg.”

Du hällde ur en vinbox. Glöggen blev ljummen när det rumsvarma vinet hamnade i muminmuggen. 

I ett hörn stod lampan som jag sett tidigare, i ett annat hem. Och böckerna. Samma mängder med böcker.

Så satt vi sen, i ditt vardagsrum, och pratade som vore vi nästan vänner.

Och jag hade uppriktigt trevligt. Jag kan omöjligen tycka illa om dig.

Jag tänkte att om livet inte hade trasslat till det för oss hade jag velat ha dig som vän. Att det var synd att just du blev en del av min negativa livsberättelse. 

När vi gick hem frågade jag min dotter: ”Kanske vi borde bjuda dem till oss efter jul?”

”Jo… men jag vet vad du och X kommer att göra. Ni kommer att sitta och dricka vin och glömma tiden, som ni gjorde i kväll”.

Ja. Vi glömde tiden.



lördag 16 november 2013

Min farfar och Luis



Ibland frågar jag mig själv: Åsa har du en ständig kris på gång – vet du inte vem du är?

Och sen svarar jag mig själv: ”Har inte alla en ständig kris på gång, och måste man inte konstant ifrågasätta vem man är och sina värderingar?”

För en tid sen var jag på öl med en grupp kvinnor som är bekanta till en god vän till mig. Överklassfinlandssvenskor.

Där sitter jag med min handväska från Alexi 13 som kostat 50 e, i famnen bredvid tanten som har en Luis Vuitton-väska för 1500 e.

So what, kan man ju undra.  Får människor inte vara olika, och kanske handlar det bara om min avund?

Jojo. Men det är ju primärt frågan om varken Luis Vuitton eller vad det betyder att äga en sådan.

Det är frågan om mig och min relation till klass, och under det en subtil men ilande känsla av skam.

Jag skäms över min egen arbetarbakgrund samtidigt som jag skäms över den skammen.

I Österbotten skäms jag över min klassresa samtidigt som jag skäms över att jag skäms.

Den klassresan har bestått av ett rasande grubbleri och ifrågasättande av båda ytterligheterna. Arbetarklass. Överklass.

Min farfar kommunisten brukade säga: ”Om de rika bara skulle veta hur bra de fattiga har det”.

Det gjorde mig rasande. ”Varför tror du faffa att dom bryr sig?!”

Nu tror jag att han skulle tycka att jag ”är en av dom rika” om han levde.

Även om överklass förstås inte bara handlar om pengar. För jag är inte ens i närheten av ”rik” även om jag relativt sett har mycket högre lön än mina föräldrar hade i min ålder.

Men ändå: jo jag är överklass i och med min utbildning. Jag är inte arbetare. Och jag tycker om gåslever.

Men ändå: jag skulle aldrig aldrig vilja äga en Luis Viutton-väska, och jag skulle aldrig aldrig dissa stöd-boendet på Tölögatan – för jag hade kunnat vara en av ”dom”.

Men hur jag än vrider och vänder på saken så saknar jag känslan av att höra till.



torsdag 14 november 2013

Om vikten av att sluta föda barn för att kunna resa till Köpenhamn







”När jag kom hem kl. 20.30 efter att ha varit på jumppan så hade den äldre inte fått kvällsmat och den yngre hade inte fått ny blöja på hela tiden jag varit borta.”

Väninnan hade mörka ringar under ögonen och stirrig blick.

”Nu måste du sluta föda barn så att vi kan resa typ till Köpenhamn och festa” gnällde jag.

”Jag måste skola honom först” suckade väninnan.

Hon är inte den enda som lever familjerumban, eller kvinnorumban. Hämta barn till och från dagis, städa, tvätta kläder, mata, diska, laga mat osv i det oändliga. Ibland kanske mannen ”hjälper till”.

Man kan tycka att detta ämne är så uttjatat att man kan undra varför jämställdhetskatten ska lyftas på bordet igen.

Jo för att vi fortfarande knagglar på i de könsstereotypa spåren.

För att så många kvinnor stretar år efter år efter år och tar hand det extra barnet som egentligen är vuxet och kan laga egen mat och dela på ansvaret för sina barn.

Kvinnor har faktiskt ingen vård-gen. Ja ni vet, den gen som gör att man som kvinna är benägen att ta hand om och vårda.

Mängder med tid ägnar kvinnor åt tråksysslor och skitarbete (ja rengöra toaletten är faktiskt ett sådant). Tid som man kunde använda för att läsa, tänka, skriva eller bara känna att man EXISTERAR.

I en nyfamilj kan det bli ännu värre. Den nya kärleken har egna avkommor – och då plötsligt har man kanske tre barn och en man att ta hand om; ett eget + två andras + en man.

Herregud då ska middagen femdubblas. Sedan kommer ”vad-ska-jag-laga-som-alla-tycker-om-tanken”.

För två dagar sedan försvarade mina tre manliga studenter jämställdheten på min retorikkurs. De är 20 år gamla och verkar vara guds gåva till kvinnorna.



lördag 2 november 2013

De kommunistiska spåren



Min farmor jobbade tidvis under sitt arbetsföra liv som städerska. Hon var stolt över sitt jobb – och det var en självklarhet för henne att jobba samtidigt som hon tog hand om min farfar och deras två pojkar.

Min farfar var också arbetare, och hängiven socialist med starka kommunistiska åsikter.

I går när jag var på gymmet och hade varit i duschen, kom en städerska och städade upp de hårstrån jag hade lämnat efter mig.

Jag skämdes och tänkte på min farmor.

Jag känner ibland också skam över att städerskan kommer in i mitt arbetsrum och torkar upp slasket jag drar in med mina skor. Skam över hierarkins existens och över att jag har bättre arbetsförhållanden och lön än städerskan som torkar mitt golv. Och över hennes osynlighet.

Men för mig är hon inte osynlig. Hon är som min farmor. Hon har rätt att vara stolt över det arbete hon utför och kunna försörja sig på det.

Kom ihåg att se henne i ögonen och att aldrig aldrig underskatta det arbete hon utför.

Och se denna dokumentär om fattigdom i USA, och svårigheten att försörja sig för vanliga arbetarfamiljer:

http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/two-american-families/





fredag 1 november 2013

10 orsaker till varför göra slut på (kärleks)relation med finsk man



Mannen pekar på avokadon och frågar vad det är.
Mannen pekar på förkortningen FD på visitkortet och frågar vad det betyder.
Mannen tycker att man ska basta med hans mor.
Mannen talar engelska med stark finsk brytning och använder inga partiklar överhuvudtaget.
Mannen tycker att det finns vissa sannfinländare som är helt intelligenta.
Mannen ser en mörkhyad man i R-kiosken och viskar ”kato neekeri”.
Mannen berättar om hur mycket pengar han har och väntar sig kärlek i gengäld (?).
Mannen tycker det är väldigt konstigt att ens dotter inte kan någon finska.
Mannen är mycket bekymrad över storleken och om den är korrekt och är tvungen att hela tiden ta upp det samtalsämnet.
Mannen äter sushi med gaffel och kniv.