Idag blev våra vänner Timo S. och Teuvo H. mycket besvikna. Grundstenen
för det finska samhället – kärnfamiljen – håller på och vittrar sönder.
På demonstrationen för denna söndervittring som jag deltog i idag, var vi 6000
personer. På andra sidan gatan motdemonstrerade 20 personer. För 100 år sedan hade förmodligen lägren
varit de motsatta, och jag hade knappast hört till samma läger som idag.
De personer från den lilla kristna utbyn i mittersta
skogsfinland som såg oss demonstrera idag tänkte kanske att herregud så fullt
med syndiga bögar och lesbiska kvinnor Helsingfors är nuförtiden. Minst 6000 stycken.
Jag tror faktiskt att det finns människor just i skogsfinland (och annanstans) som tänker så.
Och att det i verkligheten inte är så, är jag kanske mest
glad över. Att sexuella minoriteters rättigheter inte längre bara är en sak för
sexuella minoriteter, utan för oss alla – oberoende av sexuell ”tillhörighet”. De
värderingar som tidigare var extremliberala har blivit normala värderingar som
också den vita heterosexuella bankmannen kan kännas vid.
Förresten tror jag inte på homosexualitet. Och inte på
heterosexualitet heller för den delen. Jag tror att var och en som tror sig
vara homosexuell eller heterosexuell ännu bara inte råkat träffa den människa
av samma kön (eller motsatt!) som den kunde bli kär i.
Jag hoppas därför att senast den dag när Timo möter den man
han kunde bli kär i, kan glädjas över att riksdagen idag röstade för
könsneutral äktenskapslag.
