Allt det som inte är ord

Människor är som envisa inbitna iglar. De lämnar avtryck – ibland bara svagt och ibland med våld och eftertryck.

Med lätthet har många tillåtits bli förlorade av mig. Man kan skaka av sig den hastiga känslan av mänskligt bortfall.

På månen är erosionen långsam. Där finns alla fotavtryck kvar nästan exakt som de skapades då, den där dagen 1969.

Solvinden hjälper till – den kastar ut de partiklar i rymden som skapas av meteoritnedslag.

Någon har avtryckt sig på mig som Neil tryckte fotsulorna på månytan. Denna någons närvaro i sin totala, ständiga frånvaro iglar sig fast vid mig.

Plågan i mitt liv

Vintern 1986-1987 tillbringade jag påklädd i mina föräldrars bastu, medan jag läste mina läxor. Kvicksilvret frös ett antal gånger i Malax den vintern.

Redan då avskydde jag kylan. Skakande paltade jag på mig alla ylletröjor jag hittade och satte mig på den översta laven i den 50-gradiga bastun (det var så kallt att oljepannan inte räckte till för att värma huset).

Oviss om att ylletröjor kan stänga ut värmen och förlänga tiden innan kroppen blir varm, satt jag alltså i bastun och frös.

Nästan 30 år senare fryser jag fortfarande lika mycket. Mitt frysande når sådana nivåer att det gör fysiskt ont i min kropp och jag tror att jag ska tappa förståndet. Jag fryser när jag stiger upp på morgonen, när jag promenerar i de ouppvärmda glaskorridorerna som förenar Porthania med Språkcentrum, när jag sitter under yllefilten i soffan på kvällen. (Jag skänker dock en tacksamhetens tanke till vaktmästaren som ser till att det är +25 grader på vintern i mitt arbetsrum.)

Vägen från Toppan ner till Mannerheimvägen kl. 7.45 varje morgon i -13 graders kyla och motvind räcker för att få mig på så risigt humör att dagen känns förstörd. För jag tror bokstavligen att jag ska dö.

Efter några dagars plåga vill jag veta varför

Och efter ett googlande på ”varför en del fryser mer än andra”, kan jag konstatera att

1. Kvinnor fryser mer än män

2. Man kan ha något sjukt fel på sin sköldkörtel

3. Man kan ha något sjukt fel på sin blodcirkulation

En av mina kolleger påpekade nogsamt igår att det ”bara” är ett par månader kvar av kylan. Han ville muntra upp mig.  Jag höll på att brista ut i gråt.