Jag lånade boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka
Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe, av en
väninna. Den läste jag före Fifty Shades
of Grey, vilket kanske var en av orsakerna till den fullständiga akne i
hjärnan jag fick av den senare. Men det är en annan historia.
Det som Skriet från
kärnfamiljen behandlar är bl.a. mammors skuldkänslor. Mammor har
skuldkänslor för att de jobbar, tar sig egen tid, dricker vin, umgås med
väninnor, sportar. Ibland har de skuldkänslor för att de inte bakar bullar
eller byter lakan tillräckligt ofta. Mammor tycker med andra ord att de alltid
ska prioritera sina barn, och sin familj.
Papporna däremot – de prioriterar sitt jobb och sin inkomst,
de prioriterar sina hobbier och sitt umgänge med vännerna. Och de har inte alls
dåligt samvete.
När pappor har ansvar för kalas, så blir det fel sorts godis
och han kommer inte ihåg att lilla Lisa är laktonsintolerant och inte kan äta
glass.
Stackars pappor. En pappa är tydligen som ett barn som
(också) måste uppfostras?
Eller hur är det egentligen – kanske mammorna borde ta ett
chillpill? Lägga sig i badkaret med ett glas vin och läsa lite Fifty Shades of Grey (om det inte finns annat i bokhyllan) ch låta pappan husera fritt?
Boken fick mig att inse att jag aldrig haft skuldkänslor som
mamma. Det stör mig t.ex. inte dugg att jag inte engagerar mig i
Föräldraföreningen i dotterns skola – Kalles pappa gör ju det inte heller – och
inte stör det honom. Varför skulle det störa mig? Kalles pappa tycker inte att
han har något att ge denna förening, så varför skulle jag ha?
Även om jag är kvinna betyder det inte att jag väljer att
alltid prioritera mitt barn. Och jag väljer också att inte ha skuldkänslor över
min otillräcklighet som mamma.
Däremot har jag skuldkänslor över min otillräcklighet som
förälder. Men det är som Fifty Shades of Grey – också en annan historia.
