Jag läser mina tidigare inlägg och ser att jag låter
som om jag hyllar ensamheten och oberoendet och föraktar parförhållandet.
Det gör jag inte. I mitt innersta mjukaste jag finns
det inget jag vill så mycket som att våga tro på parförhållandet. Jag vill
kunna komma hem på kvällen till någon som jag vet alltid kommer att finnas där.
Jag önskar jag hade tillräckligt med naivitet kvar för att våga älska
besinningslöst.
Det är just den spricklösa och rena naiviteten som präglar
unga, nyförälskade par. De har en äkta
tro på – just kärleken.
Jag saknar den naiva tron. Ibland så mycket att jag
blir en cynisk gammal jävla hagga.
Ett långt parförhållande innehåller alltid kriser,
ångest, tårar och misslyckade romantiska middagar. Och det spricker i kanterna,
på sidorna och i mitten, och jag lovar jag avundas de par som kan se förbi det
söndriga och det som gör ont.
Det finns inget värre än då den kväll/stund/middag på
tumis man väntat på i veckor förvandlas till ett minfält bäddat för katastrofgräl.
Mitt problem är kanske det att min själ är så skör av
alla dessa misslyckade tillsammansstunder i det förgångna att den inte längre
orkar med sådant mer.
Jag försöker i stället göra mitt liv så lätt som
möjligt. Jag nästan samlar på lätthet mentalt; jag tar hand om Matilda, läser
böcker, ser filmer, umgås med roliga vänner, tränar och ja – dricker
rödvin.
Men visst – jag vill nog sen ha den där prinsen också.
Men då ska han inte komma på en halt häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar