De senaste veckorna har människor dött. En del har stått mig
nära och andra inte.
När jag själv blev allvarligt sjuk för ett halvår sedan blev
döden till för mig. Döden blev ett verkligt hot. Den var som ett svart
gelémonster som lade sig över mig på natten och tryckte på bröstet och jag
förstod plötsligt konkret att den fanns. För den följde mig och förföljde mig.
Döden gör mig paralyserad av skräck. Tidigare, innan jag blev sjuk, hade jag naivt
nog tänkt att den aldrig kommer att beröra mig. ”När jag är tillräckligt gammal
så har dom hittat på nåt sätt så att man slipper dö.”
Men så är det inte.
Tack vare en räcka med händelser och av en slump sitter jag
nu här och mår bra även om jag inte är frisk på papper. Men döden är
fortfarande lika verklig.
(Vad jag nu sen är mest rädd för: att dö eller att vara
riktigt sjuk innan jag dör eller att lämna mina närmaste.)
Igår var jag hos min frissa och vi diskuterade sjukdomar.
Han hade flera vänner som insjuknat allvarligt. Han menade att det viktigaste
för att tillfriskna är att ha en positiv attityd; ”tänk bara att det är en
flunssa”!
Jag stirrade på honom och mumlade något om att jag nog är
mer av en realist.
Nej nej, sa han. Det hjälper inte – bara positivt tänkande
hjälper!
(Jag har flunssa jag har flunssa jag har flunssa.)
Nej men se, det hjälper inte. Inte för mig.
