Nu har jag och dottern bott en vecka i vårt nya hem, som är på andra sidan gatan från vårt gamla hem i Munksnäs.
Sedan jag flyttade från Malax
1992 är det mitt tolfte hem där mitt namn står på dörren. Som längst har jag
bott fem år på samma ställe. Men det
goda är att jag har förlorat massor av materiella saker i skilsmässor – därför
är det relativt lätt att flytta. Tror jag varje gång.
Varje gång slänger jag
tiotals sopsäckar med skräp, och ger bort kläder till höger och vänster. Och
varje gång visar det sig att jag har miljoner med onödigheter och tusentals
kulspetspennor, saxar, gem, plastfickor och suddgummin som aldrig hittas i
vanliga fall.
I praktiken är det ju ändå
inte lätt. För jag svär och svettas när jag ska installera taklampor, när jag
släpar böcker och när näsan rinner av bokdammet när jag fyller bokhyllorna. Jag
avskyr att ta sönder bokhyllor och bygga ihop dem igen när tapparna går sönder
och när jag tappar skruvar och sen söndrar jag skruvhuvudena och blir tvungen
att limma ihop hyllorna istället. Och jag tänker att nu skulle den där
pojkvännen ha varit lämplig. Inte för att jag inte klarar av allt det där själv
– utan för att han skulle ha velat bekräfta sin manlighet med att utföra allt
ihopsättandebyggandeskruvandespikandelyftandebärande.
Och jag skulle ha stått i
köket och låtsats torka av skåpdörrarna men i stället i smyg druckit vin och
myst för mig själv. Och alla blåmärken hade mig besparats.
Så tänker jag, för jag är aldrig så ensam som när jag flyttar.
