Vådan av att vaka

Jag har alltid varit bra på att sova. Men insåg inte hur bra ända tills jag fick barn.

I över två år höll dottern oss mer eller mindre vaken på nätterna. I början för att äta, senare för att hon ville ha sällskap.

Jag utvecklades till en zombie redan några veckor efter förlossningen pga. sömnskulden.  När vi hade gäster kunde jag ta en kakbit från serveringsfatet, ta en tugga, och lägga tillbaka den på samma ställe.

Efter ett halvår, när jag skulle delta i en karonka och träffa mina kolleger, blev jag panikslagen på vägen dit eftersom jag inte kom ihåg hur Chomsky stavades. Än mindre kom jag ihåg vad han sagt om språk förstås.

Jag klarade inte av höga ljud, som t.ex. ljudet från tv:n. 

Jag brukade ofta fantisera om att bli uppskjuten i en rymdkapsel i två veckor. Vilken lycka att få ligga där i tystnaden, ensamheten och ansvarslösheten. Och bara sova.

Efter lite mer än två år, våren 2007, fick jag plötsligt synrubbningar när jag satt på mitt rum och skrev på min avhandling. Mönster i olika färger svävade framför ögonen och jag kunde inte se min text.

I mitt paranoida tillstånd var det förstås symptom på hjärntumör. Men läkaren frågade varför jag inte kommit tidigare och gav mig sömntabletter.

Det tog mig flera år efter skilsmässan att ta igen min sömnskuld.

Jag älskar fortfarande att sova. Och hatar fortfarande att vaka. Och jag värderar ensamma nätter högt.

En dejt med en icke fientlig främling

I kväll träffade jag en person och drack ett glas vin. Man kunde kalla denna träff för en date, men det är egentligen inte poängen med detta inlägg.

(även om jag vet att sliskiga detaljer om mitt eventuella kärleksliv skulle få besökarantalet på bloggen att rusa i höjden)

Den här personen är inte född i Finland, och vi talade engelska sinsemellan.

När han kom till Finland för många år sedan, stirrade folk misstänksamt på honom.

I hans hemland flödar dock främlingshatet lika aggressivt som här. Och det paradoxala/intressanta/fåniga är att vårt främlingsfientliga parti är inspirerat av det främlingsfientliga partiet i hans hemland.

Främlingsfientliga i alla länder – förenen eder!  Och se till att era folk håller sig inom gränserna för den nation som är deras!

Amen.

Jag börjar bli trött och lite paranoid.

Jag är trött på nazihälsningar, hetero-pride-tillställningar och svenskhat – och just nu i denna stund, är jag innerligt trött på den rädsla för annorlundaskap som förenar majoriteter i Europa.

Jag börjar bli paranoid för jag misstänker att alla personer som tillhör majoritetsbefolkningen i vårt land i viss mån är främlingsfientliga, tills de personligen har bevisat motsatsen.

Mötet ikväll präglades därför av en viss lättnad för min del. Jag behövde inte misstänka att han skulle ha förutfattade meningar om finlandssvenskar – han visste knappt vem Mumin var.

Och i mina ögon hörde vi ju till samma minoritetsgäng. Det är ”vi” mot ”Hirvisaari och dom”.

Jag kunde således tryggt lägga mina egna paranoida fördomar om finländare åt sidan för att ägna mig åt att idealisera hans hemland.

Eftersom jag själv är fri från all typ av kategoriskt tänkande.

Från tråkplugghäst till wild child

När jag var 12 år var det två saker jag var bombsäker på:

1.     Jag skulle aldrig flytta från Malax

2.     Jag skulle aldrig dricka alkohol

Jag ville bo i Malax eftersom det fanns öppna fält och vanliga hus, och jag ville inte dricka alkohol eftersom alla som dricker mår illa och börjar röka vilt och kyssa okända män på konstiga hemmafester.

Och så villa, vovve och Volvo, ville jag ha.

När jag idag rör mig ensam i centrum kvällstid, bland alla dessa okända människor, hör spårvagnarnas gnissel, och kisar mot de dimmiga stadsljusen, tänker jag ofta på vad som finns kvar i mig av den 12-åringen.

Som barn var jag introvert. Jag satt hemma och läste, skrev dagbok och gjorde mina läxor. Jag gick ut nian med det högsta medeltalet av alla, hundra elever, på min årskurs. Jag var den mesta tråkplugghästen som existerade i universum.

Så vad i helvete hände?

I denna skrivande stund vet jag inte säkert. Men jag tror att Helsingfors förändrade mig – och det annorlundaskap som blev min gemenskap här. Här kan jag andas. Jag kan leva ut mig själv. Ingen dömer eller synar mig i sömmarna.

Jag kanske någonstans redan som 12-åring visste:

1. Det blir ingen traditionell Malaxmamma av mig

2. Jag kommer inte att dricka limsa hela livet och förbli okysst

Men jag kommer ihåg att jag en natt, i mitt första äktenskap, som 24-åring, fällde denna replik:

”Jag måste i något skede bygga ett eget hus på landet. Annars lever jag inte ett riktigt liv.”

And I wonder, were I on drugs then?