torsdag 26 februari 2015

En effektivitetsneurotikers fem teser




Regler var och en borde följa, som vet att de har en effektivitetsneurotiker (som undertecknad) i sin närhet. Om man inte vet att man har en sådan i sin omedelbara närhet, så finns det ändå förmodligen en sådan i ens icke omedelbara närhet.

En effektivitetsneurotiker är en sådan person som AVSKYR att VÄNTA på att KOMMA VIDARE för att en mindre effektivitetstänkande individ förhalar personens DYRBARA TID.

Fem viktiga regler:
  1.      Om du har ditt skåp bredvid mitt efter jumppan och klämmer in dig bredvid mig med ett snett leende och ett ursäktande ”Mä oon tääällä” – så ser du till att KLÄ AV DIG ALLA KLÄDER tills jag kommer tillbaka från duschen, så att du kan gå i duschen direkt när jag kommer, så att jag INTE BEHÖVER STÅ OCH VÄNTA på att få komma till MITT skåp för att du står i vägen och skitsnackar med din pissiskompis på andra sidan omklädningsrummet.
  2.      Om du är en ADB-typ och vill undervisa mig i något ADB-system som jag behöver för att klara av mitt jobb så KOM IN GENAST PÅ DET VÄSENTLIGA, alltså VISA MIG GENAST VILKA SJUTTONS RUTOR jag ska trycka på så jag gör det rätt. Snacka inte 45 minuter i början om hur SVÅRT det kan kännas i början att jobba med ADB-systemet om man är medelålders och inte har en snopp. Bespara mig också monologer om IRRELEVANTA rutor.
  3.      Blockera inte trånga korridorer på universitetet med att stå och prata med den där kompisen som du inte sett sen dagis. Jag är en jätteviktig person som inte vill förlora sekunder på att knuffa er åt sidan.
  4.      Du diskuterar inte heller med dina kolleger i matkön. I matkön koncentrerar man sig på att LÄGGA MAT PÅ SIN TALLRIK.  Beslut angående vilken typ av mat och i vilken omfattning denna ska läggas på tallriken fattas INNAN man ställer sig i kön.
  5.      Sist men inte minst: I rulltrappor STANNAR MAN ALDRIG TILL efter att man stigit av rulltrappan. Oberoende om man åker ner eller upp. Man går vidare. Detsamma gäller spårvagnar, bussar, metron och flygplan. Och vanliga trappor. Och duschar och toaletter.

lördag 14 februari 2015

86,6 dygn av gräl




Ganska ofta hör jag mina grannar skrika till varandra när jag sitter på toaletten. Jag vet inte om ljuden på något sätt leds bättre genom avloppsrören mellan bostäderna, för jag hör dem sällan inne i själva bostaden.

Jag kan inte förstå varför de håller på sådär – slösar sin dyrbara tid – sitt enda liv, på att härja med varandra.

Själv har jag levt 20 år olika parförhållanden, med mer eller mindre konflikter.  Om man grälar 2 timmar i veckan i 20 år blir det sammanlagt 2080 timmar gräl.

Det blir 86, 6 dygn av gräl på 20 år.  Det är nästan 3 månader av enbart gräl.

Vilket slöseri med liv.

En vän och kollega till mig som råkade ut för en allvarlig olycka för ett år sedan och fortfarande inte är återställd sa ”nuförtiden är jag för medveten om hur begränsat med tid jag har för att orka med bullshit”. Vi är medlemmar i samma arbetsgrupp som präglas av samarbetssvårigheter.

Parterapeuter hävdar att man måste gräla i ett parförhållande. Annars kanske ilskan byggs upp inombords tills den får utlopp i handgripligheter. Kanske som den ofta gör för den Finske Mannen som inte kan verbalisera sin aggression.

Men ändå.
Kan vi inte snälla bara tycka om varandra och kramas och dansa med blommor i håret och dricka rödvin? Livet är större än att hålla på med gräl.