Allt det jag gör som inte är till någon nytta

Det är dagarna efter jul och det finns tid. Så jag sover, promenerar, läser, städar skåp och lagar egen müsli.  Men jag tänker på jobb ändå, eftersom jag inte hann slutföra allt innan julen.

Och varje gång jag tänker på jobb tänker jag också på Förhandlingarna (att kalla dem samarbetsförhandlingar är att ljuga). Och jag tänker på om jag är till nytta – om jag är Sipilä-nyttig.

Lär sig mina studenter att skriva och tala? Alla dessa timmar jag föreläser medan de samtidigt sitter i sin Facebookbubbla. All den tid jag använder på att ge respons, som jag hoppas att de läser.

Ibland tänker jag med hjärtat i halsgropen att kanske bara hälften av all den respons jag ger når fram.

Med god tur lär de sig något om vetenskapliga texter och hur de ska bli godkända i mognadsprovet för att de ska kunna ta sin examen.

I retorikkursen kanske någon lär sig att behärska sin nervositet framför publiken.

Men ytterst få lär sig något som kan marknadsföras som en produkt utanför universitetet. Inte en enda av dem faktiskt. Jag producerar faktiskt inget som tillnärmelsevis kunde kallas innovativt. Även om jag ibland jobbar all vaken tid.

Och sen tänker jag på alla de A1-artiklar som jag inte skrivit, och på alla de roliga texter jag skrivit i stället. Och på alla de roliga föredrag ha hållit, och alla de viktiga konferensföredrag jag låtit bli att hålla.

Så får jag ångest.

Men de texter jag inte skrivit och de föredrag jag aldrig hållit, hade knappast gjort mig mer innovativ, trots allt. Med dem hade jag ändå inte lyft Finland ur det finansiella träsket.

Så jag håller tummarna, för Förhandlingarna är slut. Jag hoppas ingen märker hur "onyttigt" mitt jobb är i ögonen på dem som nu bestämmer. 

Jag fortsätter promenera och läsa några dagar till innan jag återgår till att vara icke innovativ och en börda för staten.

Att älska enligt Ekelöf

Ända sedan jag var 17 har jag återkommit till denna dikt av Gunnar Ekelöf:

Kärlek, vad är det?

Det är inte Barmhärtighet

Det är Självuppgivelse

av Kvinna

Självuppgivelse

av Man

Inte Självhävdelse

av Man eller Kvinna

Kärlek är kanske 5 minuter i detta korta liv

Sekunder utminuterade

utöver tiden, över våra korta sextio år

Låt oss räkna

alltså 2 ½ min per år

Resten är hövlighet brutalitet fysisk åtrå själviskhet

Och åter barmhärtighet av olika slag

för vad det nu kan gälla i vart enskilt fall

Alltid något!

Kärlek är det Stora Medlidandet

mänskor emellan

Jag har läst och tolkat dikten turvis som cynism och turvis som sanning under åren. När jag var 17 år var det inte Ekelöfs definition av kärlek som jag tänkte mig skulle prägla mitt kärleksliv. Och det har det inte heller, då när det funnits ett sådant. Men en del av det som jag trott var kärlek till en man har i efterhand faktiskt framstått mer som fysisk åtrå, hövlighet och till och med medlidande. 

Missförstå mig inte – jag har älskat mina två äkta män, mycket mer än 2,5 minuter per år.

Men det har blivit svårare att älska med åren, och svårare att bli förälskad – om de känslorna överhuvudtaget har med varandra att göra. För förälskelsen finns ju i den som känner den och har litet att göra med föremålet för den.

Och jag har undrat vad det beror på - att det blivit så svårt att bli förälskad.

Det kan bero på att jag är lat (det är bekvämt och tryggt att inte tappa fotfästet mentalt).

Det kan bero på att jag är bitter (men jag ÄR inte bitter, för jag tycker det vore ganska roligt att bli förälskad).

Det kan bero på att det finns så mycket annat roligt i livet (vin, vänner, dottern, böcker och film kompenserar ganska bra för en enda futtig man).

Det kan (gud förbjude!) bero på att jag äntligen är mentalt frisk (förälskelse är faktiskt psykos).

Jag älskar dig mer än universum är stor

- Vi brukar skriva så till varandra, kärleksord på franska.

Men herregud, säger jag och himlar med ögonen. Står du faktiskt ut med det?

Jag tycker det är sött! säger väninnan och skrattar åt mitt himlande.

Jag tycker inte om söta ord och kärleksförklaringar. Sådana klibbar som sirap i mina ögon och öron och får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Kanske för att jag tycker att det går inflation i dem, kanske för att de känns programmatiska, för att människor säger det till varandra (bara?) för att bli bekräftade. Jag säger att jag älskar dig bara för att jag vill höra att du älskar mig. Bara via dig och din bekräftelse kan jag bli till, vara någon.

För att det hör till att mannen och kvinnan säger så till varandra i de roller de har som älskade.

Och vad är det för fel på det kan man då undra?

I alla de relationer som har varit viktiga för mig har det funnits sparsamt med kärleksförklaringar – och då när det funnits sådana har de faktiskt betytt något – man har menat det man sagt. Det har inte blivit till en slentrianmässig aria av sötsliskiga ord som man öst över den andra titt som tätt.

Mitt problem är (och jo jag inser att jag har ett problem) att jag egentligen ofta inte tycker att det finns någon essens i kärleksförklaringar – det som upprör mig och ger mig ångest är ordens tomhet och ihålighet. Och det är det som skrämmer mig mest: att de ord som betecknar de allra djupaste känslorna används så flyktigt, så lätt. Som om vi försöker täcka över bristen på riktig kärlek genom att tvångsmässigt säga att vi älskar varandra. Eller för att vi så vill vill vill älska och bli älskade att vi tror att kärleken börjar existera om vi använder kärleksspråk.

Jag tror att frånvaron av ord kan fungera som en starkare kärleksförklaring än orden i sig. För att de känslor, som då de uppstår och är verkliga, inte kan benämnas med de ord vi har för dem, eftersom dessa är utdöda och överanvända. De är urvridna all sin ursprungliga betydelse.

Eller så kanske jag bara har fel och är en gammal bitter och cynisk medelålders tant.

Sanningen om rötter

Ikväll i spårvagnen: fyra personer stiger på vid Glaspalatset med mig. De talar dialekt. De vet inte var de ska stiga av. Två av dem sätter sig bakom mig.

-       vi stiger av där den där långhåriga stiger av.

-       är du säker?

-       klart det. Han ska också på Whitesnake.

Jag väger av och an. Ska jag tala med dem, fråga vart de ska. Eller ska jag inte. Jag är en hemlig österbottning för jag ser ut som en helsingforsare. Jag föreställer mig hur det är att inte veta var man ska av – bara mörker och främmande platser utanför fönstret som susar förbi. Det var decennier sedan jag själv upplevde det här – men jag minns.

När jag inser att de missat sin hållplats vänder jag mig om och frågar på dialekt om de är på väg till ishallen. Stora ögon och gapande munnar. Sen – jo! Jag visar var den ligger och berättar att de kan stiga av på nästa och gå tillbaka. Kvinnan ler och tackar och jag frågar varifrån de kommer.

Från Kvevlax. Jag är från Malax, säger jag. Från –lax-orter. Vi hör ihop, vi är ett, vi förstår varandra. En känsla av värme.

Och när de stiger av tar de känslan med sig. Magen knyter sig och jag är plötsligt ensammast i världen. Ensam på spårvagnen i en stor stad som inte är min.

Lämna mig inte här ensam på den här spårvagnen ut till ingenstans – låt mig komma med! Det hem som jag potentiellt är på väg till är bara väggar, golv och tak utan känsla. Det jag har här är ingenting, ingenting jämfört med det som kunde ha varit med er. En social samhörighet och gemenskap – gränslös villkorslös.

Och ändå. Den människa jag var för decennier sedan finns inte längre – cellerna har bytts otaliga gånger och de tankar som den personen tog för sanningar har för länge sedan drivits iväg av andra och ytterligare nya.

Som Ingrid Bergman sa: ”Jag är rotlös och jag behöver inga rötter. Jag vill inte ha några rötter.”

Men jag vet ännu inte om det har blivit också min sanning. Ännu en ny sådan.

I riksdagsvalet och kvalet

Sannfinländarna igen. Jag kan inte sluta tänka på att de ha fel och jag har rätt. Jag tycker inte alls att vi behöver närma oss varandra, vi rödvinsdrickande blomtanter i Berghäll och de kossudrickande männen i Kihniö. Vad har vi att säga varandra?

Lösningen ligger inte i att vi och de ska diskutera hur vi tillsammans kan bygga upp Finland.

Lösningen ligger i att bryta det mönster som gått från generation till generation, med början kanske från krigen? Ett mönster av mindervärdeskomplex så djupt rotat i den finska själen att det tar sig uttryck i avsky för det som hotar, för det man inte förstår, för det som är annorlunda. Precis som den tuffa pojken på skolgården som mobbar för att med alla medel dölja sin bultande osäkerhet.

Vi är ju alla ”den andre”, vi är alla unika och främmande inför varandra.

Var går gränsen för annorlundaskapet? Hur ”lika” måste man vara för att få höra till ”folket”? Man får inte vara homosexuell, inte heller bisexuell - men får man ha kysst någon av samma kön? Fantiserat om någon av samma kön?

Och hur mycket brytning får man ha för att accepteras, och hur brun får man vara? Kanske man kan kompensera brytning med att på alla sätt uppföra sig ”finskt” (dricka kossu, äta korv och bänkidrotta)? Om man som invandrare är tillräckligt tacksam kan det kanske också kompensera.

Jag är arbetarbarn, men har ändå kunnat studera och jag har fått specialsjukvård utan att gå i personlig konkurs. Men jag har inte gjort något personligen för att få allt detta, jag har bara haft tur! Vi har alla haft tur när vi har fått växa upp i ett välfärdsland. Att just vi får leva så här är ingen självklarhet. Det har bara råkat bli så, precis som de som är födda i fattigdom har haft otur. Varför har vi första tjing på denna välfärd, bara för att vi råkat växa upp med den?

I debatten om riksdagsvalet finns det en alltför tillåtande attityd. Är inte sannfinländarnas fosterländskhet precis just en form av uteslutning, värdering av andra, eller med andra ord: rasism? Med fosterländskhet menas ju att det egna landet, den egna kulturen (och det ”egna” folket) är bättre än andra länder, kulturer och folk.

Det jag uttrycker nu är också en form av vi-och-de-tänkande, en form av rasism. Men jag vet ändå att jag har rätt och de har fel.

Drömmen om den lättfotade hinden

Jag sprang igen 8 km. Det är tungt att springa eftersom jag känner mig alltför tung och för att jag får vallningar alltid när jag har sprungit 2,56 km och de håller på tills jag sprungit 4,77 km. Hjärtat bankar, jag känner mig svag, svetten sprutar och jag mår illa. Men jag springer ändå. Fan jag springer för jag har anmält mig till Naisten kymppi den 24 maj och då vill jag springa som en lättfotad (!) hind i Centralparken.

Jag tränar hela tiden, nästan varje dag.

Den här artikeln, om wellness-boomen och hälsohysterin fick mig att fundera på min träningsiver. Speciellt fastnade jag för tanken att det är vårt eget fel om vi blir sjuka, om vi inte tar hand om oss själva, dvs. lever enligt dagens fitness-hysteris ytterlighetsdiet: power walks varje morgon på tom mage kl. 5.30 och därefter två burkar fettfri kvarg.

När min läkare ringde och sa att jag var allvarligt sjuk blev jag ärligt förvånad eftersom jag var i god form. Jag minns att jag grät och frågade: Vad har jag gjort för fel (jag menade alltså: har jag druckit för mycket sprit och ätit för mycket bulla?) Läkaren sa att jag inte gjort något fel, att jag inte genom att träna mer, äta bättre etc. kunde ha förhindrat att bli sjuk.

Ändå tränar jag varje dag, trots att det kanske inte hindrar mig från att bli sjuk igen. Innan jag blev sjuk tränade jag för att jag tänkte att det kunde trolla bort rumpan. Nu tränar jag mest för att jag har problem med vätskecirkulationen i kroppen eftersom jag fick 27 lymfkörtlar bortopererade i magen, vilket gör att benen har en tendens att svälla om jag sitter stilla för länge. Jag tränar också för att endorfinruset är trevligt. Inte för att minska rumpomfånget.

Jag ljuger - rumpan irriterar mig. Men i morse kom jag på att det finns fysiska likheter mellan mig och Kim Kardashian, alltså nedanför midjan. Jag ska fortsätta att tänka på det.