Sökes: en nödställd kvinna i behov av man

 ”Jag kan inte hantera dig och jag förstår inte hur någon överhuvudtaget kan göra det!”

Sa en man som jag hade en kortvarig relation med för några år sedan. Och han hade helt rätt, han kunde inte hantera mig. (Borde man för övrigt kunna HANTERA mig?) Hans förväntningar på mig kom från ett annat universum. Det han väntade sig av mig var lika omöjligt som att få Teuvo Hakkarainen att läsa Ny Tid.

Så vad förväntade han sig? Först och främst en traditionell kvinna, med traditionella värderingar. Någon som måste beskyddas, som var romantisk och som uppskattade allt det han gjorde för mig – som beundrade honom. Som lydde hans råd, som trodde på kärleken (och inte replikerade ”jag förstår inte frågan”). Någon som trodde att kärleken är evig (och som inte replikerade ”det är den inte, vi dör ju alla någon gång”), någon som skulle bli ledsen när han fick möjlighet att tillbringa 3 månader i Spanien. Någon som inte varje gång sköt ner hans romantiska tjafs med cyniska repliker.

Jag var nog inte den rätta för honom.

När man lever ensam går man ju inte omkring och tänker ”herregud, jag är kvinna och hjälplös, jag måste bete mig som en sådan” – utan man gör sina grejer, byter sina lampor och proppar, diskar, tvättar, svettas med att skruva ihop ikea-möbler och överlever sin vardag. Det är inte så sexigt, och definitivt inte feminint tydligen.

Man lever heller inte upp till bilden av en nödställd kvinna som behöver en man för alla sina behov.

Jag kan leka den rollen också några veckor: ”den tjusiga-jag-behöver-en-man-och-vill-vara-ljuvlig-för-dig.” Då ler jag och blinkar med ögonfransarna.

Men sen tröttnar jag och börjar fräsa: jag orkar inte vara kärleksfull på din arm just nu, jag vill läsa ifred!

Då blir jag människa igen. Och relationen kraschar eftersom det känns som om jag inte kan vara mig själv.  För jag är faktiskt människa i första hand – inte prinsessa eller barbiedocka.

Detta som en vink till den del av människosläktet som har xy-kromosomer.

I väntan på vadå

”Man måste låta det ta tid att komma över sin skilsmässa” skrev Hesari idag. Äktenskap kan inte paketeras in och glömmas bort bara så där över en natt.

Nä det är klart. Men de flesta av oss har ett jobb att släpa sig till, ett barn att ta hand om och kläder att tvätta. Också dagen efter att världen rasat ihop som ett korthus.

Även om jag såtillvida hade tur – separationsbeslutet fattades på sommaren och jag hade inget jobb följande dag – hade jag aldrig möjlighet att ligga på soffan och låta tårarna spruta ett halvår. (Eller så är det bara min österbottniska /lutherska arbetsmoral som aldrig hade tillåtit det.)

Det betyder inte att det gick snabbt att komma över den. Den skakade ju om hela min cellstruktur in på djupet.

Bara det faktum att hela min tideräkning numera börjar från den 7 juli 2007 säger något om vilken genomslagskraft den haft. Tål att jämföras med Svenska litteratursällskapets tideräkning som börjar på Runebergs födis, 5 februari. Ristat i sten alltså.

Jag låg aldrig på soffan och grät i månader. En period festade jag hysteriskt, dejtade, nattklubbade, reste till mystiska ställen. En period låg jag på soffan och drack vin och såg på film.

Under dessa olika perioder av göranden och varanden fanns det väntan. Jag väntade på att tiden skulle gå, så att avståndet mellan nuet och 7.7.2007 skulle öka.  Sådär som när man ser ett skepp försvinna i horisonten, tänkte jag mig.

Och visst hjälper ju avstånd och tid. Plötsligt kommer jag inte längre ihåg vad exakt vi grälade om, vad som irriterade mig, vad det pratades om tiden efter separationen och hur det egentligen var allt det där hemska.

I artikeln i Hesari läser jag att man i gruppterapier med frånskilda brukar ha dem att skriva ner sådant som de hatar med sin ex-partner för att de sedan ska kunna stryka det ur sitt medvetande.

Fniss, tänker jag när jag föreställer mig själv i en sådan grupp. Mitt papper skulle förbli tomt, och jag skulle knappast orka lyssna på de andras malande om sina onda ex-partner.

Ännu har skeppet inte nått horisonten, men fan om det inte seglat ganska långt ändå.

Äktenskapet och ensamheten

De flesta som funderar på att skilja sig är förmodligen i något avseende rädd för den ensamhet som obönhörligt kommer med en skilsmässa. 

Gå och lägga sig ensam på kvällen. Vakna ensam på natten. Äta middag ensam – och inte längre kunna köpa stora förpackningar i matbutiken eftersom man lagar mat enbart till sig själv varannan vecka. Vad är det för övrigt för fel på de där Pirkkabutikerna som lever i det förgångna och tror att kärnfamiljer är den enda enhet som existerar?

Ensam på bio, ensam på resa, ensamma lördagkvällar och fan för den där jävla ensamma julafton vartannat år.

På många sätt är jag mindre ensam nu än under mina 18 år i samborelationer. Jag har fler vänner och träffar fler människor nu än då. Och de vänner jag har, har jag en närmare relation till. Jag är öppnare och gladare och bättre vän än tidigare (hoppas jag).

Men jag var också rädd för ensamhet – ända tills jag var 34 år gammal och den stod och knackade på min dörr som en iskall Mårra.  Och det kändes som om väggarna rämnade runt mig och jag flög ut i rymden bland alltet och ingenting.

Sen lärde jag mig att leva ensam så att jag till slut tyckte att det var det bästa som hänt mig. Ända till den grad att jag inte längre kunde ha någon man (eller kvinna för övrigt) alltför nära mig. Man kan förstås också tolka min vilja att vara ensam som en svårighet att anpassa sig till andra eller rädsla för närhet.

För mig känns det dock som om jag tar igen den frigörelseprocess som jag borde ha gått igenom när jag var 18. Den har nu pågått 6 år och pågår förmodligen några år till, om jag inte blir kär och fnurrig i huvudet (gubevaremig).

Men om ni känner någon som hyr ut pojkvänner på julafton så tipsa mig gärna.