”Sen ska du veta att du
fortfarande är samma person du var innan. Och du är fortfarande också kvinna.”
Läkaren ler och klappar mig
moderligt på handen.
Jag ler och säger: Jå. Jag
tänker inte inleda en diskussion om kvinnlighet och genus med henne, hon vill
ju väl. Men jag är frestad att fråga om
hon tror att den s.k. ”kvinnligheten” sitter i magen.
Sköterskorna är som
solstrålar. De kommer titt som tätt med små genomskinliga hostmedicinmått med
piller. Och varje gång vill de titta på magen. Sen ler de lyckligt och säger
att den ser så ”fin ut!”
Jag vet att om jag ens av
misstag tittar på den fina magen så finns risken att jag förlorar medvetandet
och dör.
Varje gång jag trycker på den
röda knappen kommer de. Dag som natt. Fortfarande
leende.
Efter mindre än ett dygn
börjar de koppla bort mig från slangarna, trots mina protester NEJ, JAG KAN INTE
STIGA UPP.
Joho! Säger de glättigt. Det
går så bra så! Och så släpar de runt med mig på avdelningen skrattande och
pratande medan jag kvider av smärta.
”Det är dina magmuskler! Hade
du haft löllömage så skulle det inte göra ont!”
Och jag tänker på de gånger
jag träffar studenter och diskuterar deras texter och hur trött jag är när den
sista för dagen kommer och hur svårt det är för mig att orka vara trevlig. Och jag tänker att jag inte förstår hur de
orkar.
De är alla lågavlönade
kvinnor som jobbar fruktansvärt hårt – inte för pengar utan för…? Ja, för vad? För
att de hittar en glädje i kontakten med människor? För att de ser hur tacksamma
patienterna är över vården? För att de är myten om den vårdande kvinnan
personifierade?
Om Elop skulle bli tvungen
att ge lika mycket mänsklig värme i förhållande till den förmögenhet han tjänat
in de senaste åren, så vore han Moder Theresa.
Jag saknar förmodligen den gen som dessa sjuksköterskor
har, med eller utan livmoder. Men jag är oerhört tacksam över hur de behandlade
mig.
