Som småkrapulantisk en lördag eftermiddag börjar jag alltid
tänka på min ålder.
Ålder i det avseendet att jag inser att jag mentalt är mer
du med mig själv än när jag var 20. Och ålder i det avseendet att jag upplever
min kropp på ett helt annat sätt nu än tidigare. I en positiv bemärkelse – jag
ser ju helt ok ut tycker jag. Ända tills jag ställer mig framför spegeln på
Unisport tillsammans med mina träningskamrater i 20-årsåldern.
När jag Bodypumpar ser jag en kvinna i spegeln som ser ut
som om hon blivit slagen i huvudet med en slägga vilket har lett till att allt
hos henne är bredare än för 20 år sen. Hoptryckt. Lite sådär som när man ser
sig själv bli förvrängd i den breda spegeln i Spegelsalen på Borgbacken.
”Vad fan är det för fel på spegeln i den här salen?” tänkte
jag första gången jag såg mig själv i relation till 20-åringarna.
Min kloka väninna sa igår att jag inte ska jämföra mig med
20-åringar i speglar – och övertalade mig att dela en flaska skumppa med henne
och systern efter att jag bestämt mig för att sluta dricka för kvällen.
Nej förstås inte jämföra i speglar och inte annars heller,
jag vet, jag vet allt det där. Acceptera din kropp, viktigt att äta rätt för
att må bra och inte för att se ut som photoshoppade anorektiska filmstjärnor.
Bladibla.
Men speglar är så förrädiska.
Så jag drack snällt min skumppa och glömde att jag
egentligen påminner om en smal marsipangris som någon har tryckt ner så den
blivit bred.
Spritintag straffar sig alltid i den här åldern. Mina
20-åriga pumpkamrater kör förmodligen sina Bodympump-pass just nu, utan mig,
trots att de rumlade runt halva natten och kom hem när solen gick upp i morse.
Orättvist kan man tänka. Tur att jag åtminstone mentalt är mer
du med mig själv än de är.
