Cancer, kärlek och en död häst

”Jag diagnostiserades med cancer när jag var 16 och håret föll av den dag jag fyllde 17. Jag är ännu inte friskförklarad.”

Min student sitter ihopkrupen på en stol framför studentgruppen och mig. Hon håller sitt 3 minuter långa tal som är slutuppgift i retorikkursen. Hennes blick är klar och stark. Rösten skakar inte. Hon har samma mössa på sig som hon hade under cellgiftsbehandlingarna.

Före henne håller en manlig student ett hyllningstal till sin trolovade – ett tal till brädden fyllt av känslor – naket och modigt. Hans ögon tåras i slutet.

Stämningen är allvarlig, men varm och hjärtlig. En kvinnlig student, som började gråta under det tal som hennes studiekamrat höll till sin häst, som dog för två månader sedan, snyftar fortfarande 15 minuter senare. Hon som höll talet om sin cancer räcker henne en näsduk.

Jag kan inte ge studenterna respons på basis av kursens bedömningskriterier. Till flickan med cancer kan jag inte säga:

”Din röst var tydlig, men du borde stå i stället för att sitta.”

Så jag säger:

”Jag vet hur det känns. Jag vet precis hur sjukhusmat smakar.”

I det klassrum som vanligtvis är fyllt med studenter och en lärare, blir vi med ens alla människor för varandra. Också jag. Jag släpper lärarrollen, jag blir naken, rädd och sårbar. Precis som de är.

Vardagsrasism

Jag håller just nu på och läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen handlar om Afrika och framför allt Nigeria – och skillnaderna i livssyn och kultur mellan nordamerikaner och nigerianer. Den handlar om ras och hur personer som är “vita” i Nigeria blir “svarta” när de kommer till Nordamerika. Men också om den nordamerikanska rashycklerin – din hudfärg bestämmer i princip alltid var du hamnar på den sociala stegen, även om man låtsas vara politiskt korrekt genom att undvika att notera hudfärg.

Jag visste inget om Afrika eller om afrikanskt tänkande innan jag började läsa romanen. Det enda jag trodde mig veta om människor i Nigeria var hur de framställdes i filmen District 9 – som råa vildar som var de enda som kunde umgås och göra affärer med de primitiva utomjordingarna.

Var jag nu sen fick det ifrån. Nigeria är Afrikas folkrikaste land med en befolkning på över 168 miljoner (2012). Ekonomin är en av de snabbaste växande i världen och landet kan anses vara en regional stormakt i Västafrika. Landet är dessutom ett av de mest framstående litteraturländerna i Afrika.

Långt ifrån primitivt alltså.

Americanah är en av de mest fängslande romaner jag någonsin läst – och den har öppnat mitt intresse för Nigeria framför allt.

I morse satte jag mig bredvid en svart man i bussen och fantiserade om att få en nigeriansk vän som kunde lära mig mer om Afrika och Nigeria. Jag undrade om mannen bredvid kanske var från Nigeria. Kanske var han som Obinze i romanen – intellektuell, beläst och ödmjuk. Jag var djupt försjunken i mina fantasier när han plötsligt vände sig mot mig och sa på knarrande helsingforssvenska:

“Ursäkta men jag blir av här”

Jag stirrade på honom och det var som om något gick sönder i hjärtat.