Minst en tomat om dagen är bra för din text

Mina naturvetarstudenter i Vik fick idag bekanta sig med Pomodorotekniken, en skrivteknik som hjälper skribenten att spjälka upp en stor uppgift (t.ex. en avhandling) i mindre helheter och skapa en arbetsrytm för dagen.

Pomodoro är italienska och betyder ”tomat” – och pomodoroklockan syftar på den timer som används för att kontrollera att tomatsåsen kokat tillräckligt längeJ

Eftersom ni knappast har pomodoroklockor så kan ni använda mobiltelefonens timer, eller ännu bättre, gå till pomodoroteknikens hemsida (http://mytomatoes.com/) och använda den timer som finns där.

Skrivmetoden går i alla fall till så här:

q  Välj en uppgift (t.ex. ett delkapitel)

q  Sätt timern på 25 min. (pomodoroklockan)

q  Jobba koncentrerat ända tills klockan ringer

q  Anteckna kort vad du gjorde

q  Ta en paus på 5 minuter

q  Efter fyra tomater tar du en paus på ca 30–45 minuter

En arbetsdag kan bestå av 8 tomater!

Det är viktigt att faktiskt anteckna vad man gjort efter varje tomat, så ser man efter arbetsdagens slut exakt vad som åstadkommits i textväg under dagens lopp!

Är det ingen som är intresserad av min text?

Studenterna i min graduskrivkurs fick i uppdrag att diskutera skillnaden mellan en kandidatavhandling och en pro gradu. En av dem sa: ”ingen läser en kandi, men kanske nån läser en pro gradu”. En sådan nedslående tanke egentligen: så många texter som skrivs vid universitetet som ingen läser! Varför ens överväga att skriva för en mottagare?

Mona Blåsjö diskuterar i sin doktorsavhandling Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer (väldigt intressant och viktig bok om skrivande vid universitetet, för övrigt!) skillnaden mellan kommunikativt och rituellt skrivande. I det kommunikativa skrivande har skribenten något han verkligen vill delge sina läsare, medan det rituella ingår i en kontext där det finns vissa syften med, traditioner och regler för texten.

Vid universitetet sysslar man mycket med rituellt skrivande, speciellt i grundstudierna, kanske ve och fasa också i studier på högre nivåer... Man skriver som handledaren säger att man ska skriva, man följer hans eller hennes regler. Annars får man ett sämre vitsord.

Lär man sig skriva på det sättet? Man kanske lär sig skriva någon typ av text, men man lär sig inte skriva texter som andra vill läsa. Det handlar om att byta perspektiv helt och hållet – från att fokusera på att fylla ett papper med text, till att fokusera på att skriva så att det blir intressant, att allt hänger ihop och är relevant. Man måste sätta in så mycket mer av sig själv och sitt engagemang i en text om man ska bli läst, till skillnad från i ett examensarbete som bedöms utifrån helt andra kriterier.

Varför skriva alla dessa texter som inte blir lästa? Eller om jag ska vara mindre pessimistisk – hur kan man göra så att de blir lästa?

Det här är min skrivblogg. Den ska handla om olika aspekter av att skriva akademiska texter. Under hela den långa tid som jag skrev min doktorsavhandling tänkte jag - "sen, efter den här skiten, ska jag börja skriva texter som jag tycker om".

Den tiden har uppenbarligen kommit nu. Jag vill ibland skriva friare och kreativare än den akademiska modellen ger mig utrymme för.

En aning paradoxalt eftersom jag undervisar i akademiskt skrivande och muntlig färdighet vid Helsingfors universitet - och det finns inget jag tänker på så mycket som just akademiskt skrivande: vad det är, hur det känns, varför måste man?

Man måste, om man vill veta vad man tänker. Och man måste, om man på riktigt vill lära sig något.

Bilden är från Island.