Att få och att ha – två råttor och en Jopo

För inte så länge sedan drack jag ett glas vin med en väninna som berättade att hon var förälskad.

”Jag har fått så mycket i livet redan att jag inte trodde att jag skulle få också detta”, sa hon.

Förvånat, men spontant tänkte jag: ”Så fint!”. Och hennes ord grävde sig fast i mig.

I en krishärjad 40-årings sinne surrar just den problematiken som en rastlös fluga på ett sommarfönster. Hela tiden, irriterande. Att vara 40 känns som att stå på toppen av ett berg och titta ner bakom sig. Med branten vid tårna givetvis.

Vad har jag åstadkommit/fått i mitt Liv?

Jag har fått väldigt lite av det som jag som 20-åring räknade som betydelsefullt i ett Riktigt Liv; dvs. jag har varken äkta man, eget hus med trädgård, matchande lakan eller mikrovågsugn. För att inte tala om diskmaskin, matservis, stor tv och bil.

Eller som en äldre släkting sa till mig efter min andra skilsmässa:

”Jaha. Nu har du bara jobbet då.”

Hon menade väl, men hennes ord var kanske inte så väl valda för min känsliga livssituation. Och i hennes ögon hade jag faktiskt förlorat i princip allt.

Också jag tänkte på dem då. På förlusterna: kärnfamiljen, sommarstugan, tillhörandet, gemenskapen, tavlorna, matbordet, köksdörrarna (som jag planerade), klipporna jag ägde och tusen tusen andra saker.

Jag har verkligen varit tvungen att med våld vända på strålkastarna för att se nya betydelsefulla saker:

En ljuvlig dotter fina vänner en hemstad ett fantastiskt jobb.

Men också: en röd Jopo, två råttor, en massa böcker, souvenirer från gamla pojkvänner, en kristallkrona från loppis, en tavla som varit min ex-mans exfru, sju flaskor solkräm, en snart antik 15 år gammal soffa från Ikea och mängder med muminmuggar.

Om jag någon gång igen blir förälskad så ska jag också tänka:

”Jag har fått så mycket redan i livet att jag inte trodde jag skulle få också detta.”

Sverige-Finland 1-0

Med risk för att provocera ska jag skriva något kort om mina upplevelser av Sverige, eller av Uppsala, efter att jag tillbringat 10 dagar där.

Kanske har jag tidigare haft fördomar – därför att jag irriterat mig på att svenskar vanligen inte inser/förstår att det jag talar inte är svenska med kraftig brytning. Trots att jag talar min halvmesyr också med min dotter (stackars barn), och man borde inse att det vi talar sinsemellan är ett modersmål.

Men också för att jag får upprepa det jag säger, eftersom de flesta svenskar inte förstår första gången. Så var det nu också.

Men spelar det egentligen någon roll att de inte vet vad finlandssvenska är? Varför är det så viktigt för mig att predika om finlandssvenskarnas existens på andra sidan potten?

Det finns viktigare saker.

Trots att jag definieras som invandrare när jag är i Sverige, behandlas jag precis som vilken svensk som helst. Trots att jag talar ”bruten svenska”, är det ingen som rynkar på näsan eller tittar konstigt. En sådan befriande känsla.

Trots att jag är språkligt marginaliserad i ett främmande land kan jag tala högt med min dotter i bussen, på vårt eget språk, utan att det finns en risk för oförskämda kommentarer av en berusad medpassagerare.

I Sverige är man tolerantare mot olikhet, rent generellt.

I Sverige står man på de asylsökande barnens sida, när det finns en risk för att de ska utvisas.

I Finland smutskastas och hotas riksdagsledamöter som hjälper asylsökande som ska utvisas.

I Sverige ska man få sitt första HBT-sjukhus!

I Finland har vi en minister som snackar så mycket strunt om homosexualitet (och annat) att hon borde avgå.

I det Sverige jag såg under 10 dagar, är människan viktigare än den identitet, nationalitet och sexualitet hon har, och det språk hon talar. 

Om utvecklingen går framåt, så kanske Finland når det tillståndet om 50 år.

Jag är nästan som Murakami

Idag läste jag ut författaren Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami springer minst ett maratonlopp om året och tränar löpning en timme om dagen 6 dagar i veckan.

Han sprang också ett 100-kilometers lopp i Japan 1996 på 11 timmar och 42 minuter.

Honom tänkte jag på när jag sprang själv idag – 13 km och 200 m. Jämfört med Murakami sprang jag förstås långsamt som en snigel.

Murakami skriver i sin bok att han under de sista kilometrarna av varje maraton är så utmattad att han undrar varför han håller på och springer. Och springer. Ständigt. Efteråt glömmer han hur trött han var och börjar träna för nästa maraton.

Sån är jag också. Idag värkte benen den sista kilometern så att knappt orkade flytta det ena framför det andra. I morgon är jag säker på att jag skulle ha kunnat orka med ren vilja minst 2 km till. Kanske jag t.o.m. tror att jag borde anmäla mig till halvmaraton i september i Esbo.

Jag är egentligen inte gjord för att vara långdistansare. Jag är för tung för att orka springa snabbt. Jag har svårt att tolerera smärta och därför hatar jag att springa när det inte känns bra i kroppen – jag kan inte mentalt gå emot vad kroppen säger till mig. Kroppen säger ”jag orkar inte” – psyket säger ”spring nu för helvete”. Men det hjälper inte.

Men jag är också fruktansvärt tävlingsinriktad. Därför har varje lopp jag sprungit med medlöpare (2 ggr Naisten kymppi, 1 gång Espoon rantakymppi och 2 ggr Nice run) varit plågsamma. Varje sekund av dem. För jag klarar inte av att bli omsprungen och pressar mig själv till sådana tider som jag egentligen inte är tränad för. Och varje gång lovar jag mig själv att aldrig mer.

Men i augusti ska jag springa Midnight run i Göteborg. Jag drömmer om att springa hela sträckan utan den minsta plåga – glädjas åt yran i det nattliga Göteborg. Vinka glatt åt publiken när jag sprungit 9,5 km.

Men om jag ska lyckas med det måste jag förmodligen läsa boken Zen och konsten att springa. Har nån skrivit den ännu?

"Jag är fri från all längtan efter makt" (Eva Dahlgren)

Efter mitt förra inlägg fick jag en bok på posten av en väninna jag inte träffat på länge: Vardagshjälte 24/7. Om att vara ensamförälder. Igenkänningsfaktorn är hög och det är svårt att läsa texterna utan att själv falla in i det känslovirrvarr som de präglas av.

Dagarna efter uppenbarelsen på den blå soffan i juli 2007 gick åt till ångestfyllda grubblerier på framtiden. Jag var fri från makten över den andra, men bunden av min egen rädsla och hjälplöshet.

Just då var de praktiska frågorna svårast; hur jag skulle få tag på en bostad ganska snabbt, hur jag skulle ordna min ekonomi och min vardag, hur jag skulle klara av att vara borta från Matilda.

Men att ensam ta hand om Matilda lite mer än varannan vecka var inte svårt. Hon var det enda som normaliserade mitt kaotiska känsloliv.

Det var att släpa på sig själv som var svårt. Eufori och obeskrivlig lycka över en nyvunnen frihet blandades med nattmörk bitterhet och sorg. Jag var förtvivlad över att jag hade förlorat min kärnfamilj. Men jag var lycklig över ett alldeles eget hem. Eget köksbord, egen säng, egen mjölk och eget rådd.

Fortfarande, efter sex år, kan jag gå omkring i mitt hem och glädjas åt att alla saker alla böcker ALLT är mitt och bara mitt.

Det första året efter skilsmässan gick åt till att festa hejdlöst. En tisdag kväll i november drack jag och min bästa väninna (hon också singel då) upp varsin flaska (seminarie)vin på hennes arbetsplats. Vi skrattade och grät och förbannade manssläktet.

Det andra året gick åt att fundera på om mitt singelliv skulle vara för evigt.

Det tredje och det fjärde året försökte jag ha en riktig relation.

Sedan började jag fundera på om jag ska bli gammal ensam – en tanke som hade varit omöjlig för mig tidigare. Nu är den tanken inte längre omöjlig. Det ensamliv som jag tidigare såg som skrämmande känns nu normalt. Jag är också som människa oböjligare och omöjligare att forma mot någon annan.

För mig är det ”normalt” att leva ensam med ett barn, för jag har glömt hur det var att leva i kärnfamilj. Jag är inte heller på riktigt ensamförälder, eftersom den andra tar minst hälften av ansvaret över barnet.

Jag har inga ekonomiska problem och jag har ett fast jobb. Jag har det väldigt bra.

Eller som väninnan brukar säga om jag gnäller:

”Count your blessings, honey.”