Om att förlora orden

Förra veckan höll jag en ”antiskrivkrampsföreläsning” för en grupp studenter som går en kurs som heter Skrivkramp! Målet med kursen är att deltagarna ska komma ut ur sin skrivblockering och lyckas ta itu med sin kandidatavhandling igen. 

En av deltagarna såg ut som om hon skulle falla i gråt i början av föreläsningen. Jag kände hennes ångest ända till katedern. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till henne. När jag i tur och ordning försökte nå vad som fanns under studenternas oro och ångest svarade hon: ”Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig”.

Hon hade inte ord för att formulera sig och sin kunskap. Jag svarade: ”Det där är inte sant, och det vet du”. Och vad jag menade var att hon hade fastnat i en tro på att hon inte kan skriva för att hon inte hittar de rätta orden. Hennes skrivångest var en konstruktion.

”Gå hem, slappna av och drick två glas vin! Sen tar du fram ett papper och en penna och skriver om din katt i tio minuter! Då ska du se att det lossar!”  hade jag velat säga på mitt vanliga slängiga och spontana sätt. Som om orden skulle trilla ner från himlen bara hon vågade öppna luckan som fanns ovanför huvudet.

Men det sa jag inte. Och orsaken var att om någon hade sagt så till mig när jag hade mina egna svåraste stunder med min avhandling, hade jag förmodligen klappat till den personen.  Det är som att gå och säga ”ryck upp dig!” till en svårt deprimerad person. Men vad ska man då säga? För faktum är att det kan kännas lika svårt att skriva som att föda fram en 7-kilos bebis utan epiduralbedövning.

”Skriv 30 minuter per dag” säger jag. Gör jag det själv? Nej. Det är så jävla svårt att hitta orden.