Summan av kardemumman om pedagogik

Jag städade mitt arbetsrum härom dagen och hittade en lapp där det stod: ”Jag vill veta vad pedagogik är”. Det hade jag skrivit ned första föreläsningen i min första kurs i universitetspedagogik för ett år sedan.  Jag hade bara en enda föreställning om vad pedagogik var, och den baserade sig på dåliga erfarenheter under min studietid; FLUM. Men vuxen och klok som jag nu anser mig vara, ville jag veta om det fanns något bakom detta flum.

Pedagogik visade sig vara mycket mer än jag trodde. Den var konkretare och handfastare och vettigare än jag anade, och det fanns en pedagogik som var klarare än de rådd av pilar och cirklar och kuber som fanns i den bedrövliga kursboken.

Så vad lärde jag mig? Inom pedagogiken talar man mycket om att skapa sig en kunskap, och bygga på sin kunskap, via ny kunskap. Så detta kan väl sägas vara min alldeles egen pedagogiska heureka:

-          Tidigare trodde jag att god undervisning var lika med en god föreläsare. Men det är inte läraren som ska stå i fokus och hålla monolog på en föreläsning. Att studenterna är delaktiga i undervisningsprocessen, och att det ska finnas en interaktion mellan lärare och student bör vara självklart.

-          Pedagogiken är som limmet som fogar samman de olika delarna av lärsituationen; målet med en kurs, innehållet i den och hur studenterna bedöms.  Pedagogiken är det som SKAPAR lärande. Om det saknas pedagogik , förenklas lärsituationen till en korvstoppningssituation.

-         Att studenterna får feedback på sina prestationer är viktigare än viktigast. Det är det enda sättet för dem att lära sig något.

Och allt detta tycker jag är vettigare att skriva än att skriva vidare på en VIKTIG artikel om studenters skrivande och lärande. 

JAG KOMMER IHÅG VAD DU SA TILL MIG ÅR 2009

På senare tid har jag funderat mycket på feedback.  Jag har för första gången haft mina studenter att skriva föreläsningsdagbok i kursen Muntlig färdighet, och jag har bett dem reflektera över hur det känns att stå inför klassen och hur det känns att därefter ta emot kritik.

Nu förstår jag hur det känns. Studenterna beskriver sin nervositet och sin ångest över att hålla tal, sin rädsla för att göra bort sig och att någon ska ge elaka kommentarer. När kursen är över har de flesta ändå tyckt att kursen fått dem att lära känna sig själva bättre, att det har varit värt att gå igenom ångestens mörka tunnel för att kanske i slutet veta bättre vem man är när man står där framme inför sin publik.

Men jag då? Jag är den som ger muntlig (och skriftlig) feedback till flera hundra studenter per år. Ibland kommer studenter exakt ihåg vad jag sagt till dem för många år sedan, och speciellt om jag inte uttryckt mig särskilt diplomatiskt. Ju mer erfaren jag blivit, desto mer har jag börjat ge akt på vad jag säger. Jag vill vara ärlig – men inte elak. Jag vill säga ”Lisa, du har en fantastisk narrativ förmåga, och du tar din publik på ett bra sätt. Men Lisa, du måste jobba lite med ditt taltempo – tala långsammare nästa gång!”  Men ibland kommer det ur mig ”Sött framträdande Lisa, men herregud så du talar snabbt ”.

Det är svårt att lägga orden rätt. Det är mentalt tungt att ha ansvar för människors tro på sig själva. Jag skulle vilja vara den som ger dem självförtroende, som får dem mer motiverade, som ger dem en knuff framåt – som ger dem viljan och kraften att hitta det bästa hos sig själva. Vare sig det gäller att tala eller att skriva.

Något om det lilla förbjudna ”man”.

Till kategorin förbjudna ord i akademiska texter – eller texter överhuvudtaget – tycks också höra ordet ”man”. Många är vi som fått höra av våra svensklärare hur förkastligt det är att använda ”man” i skrift.

Men precis som med annat i språket bör man inte förhålla sig så svartvitt till saken. Visst kan man använda ”man” i vetenskapliga texter! Bara man vet hur.

Grundregeln är att ”man” kan användas så länge man vet vem ordet syftar på, t.ex. i följande satser:

”På årsmötet beslutade man om nästa års budget”

”Vid Helsingfors universitet har man utarbetat tvåspråkighetsprinciper”

Använd inte ”man” om det blir oklart vem ordet syftar på:

”På 1800-talet tyckte man att man skulle gifta sig innan man skaffade barn. Om man inte gjorde det betraktades man som syndare, och sådana såg man inte med blida ögon på."

Och så ska du förstås inte använda "man" om du syftar på dig själv:

”Man har ansett att metoden är tillämplig för studien...”

Notera att i denna text syftar ”man” allmänt på ”den som skriver”. Och det är helt ok.

Jag blundar och ger henne en femma.

Idag inledde jag min andra kurs i universitetspedagogik. Vi ska få utveckla vår förmåga att bedöma studenternas prestationer.

(Kursen handlar också om kvalitetslärande, men det är en term som ännu vagt flummar omkring i mitt huvud, och som hjärnan inte helt hiffar.)

Jag brukar undvika att bedöma uppsatser (språkligt) med vitsord – eftersom det känns omöjligt. Det är så många olika kriterier som borde tas i beaktande, och hur ska man kunna väga kriterierna mot varandra? Och var går gränsen mellan språk och innehåll? Vad är det egentligen jag bedömer om jag ger ett vitsord för ”språket”. 

I en pedagogisk studie som gjorts vid Stockholms universitet om hur olika lärare bedömer uppsatser framkom att olika bedömare ganska ofta ger olika betyg för samma uppsats. En förklaring kan vara att bedömarna anser att vissa kriterier väger mer än andra. En del lärare (som i detta fall bedömde uppsatsen som helhet) fäste t.ex. mer vikt vid språkliga aspekter, medan andra helt bortsåg från språket och bedömde enbart innehållet.

En annan förklaring till varför lärarna bedömde på olika sätt var att vissa lärare bedömde hela skrivprocessen, dvs. om studenten utvecklats mycket under processens gång, kunde han eller hon få ett bra vitsord även om slutresultatet inte var så bra. Andra lärare bedömde enbart den färdiga texten.

Rapporten hittar du här: (http://www.su.se/polopoly_fs/1.11109.1296136285!/menu/standard/file/pu2003_3.pdf)

Visst är det skrämmande att bedömningen av ett examensarbete kan göras så subjektivt eller till och med slumpmässigt.  Å andra sidan är bedömning i någon mån alltid subjektiv – eftersom det är en människa som gör den.  Å tredje sidan är det paradoxalt att en så central aspekt som bedömning av prestationer är så inexakt vid ett universitet – där allt övrigt i världen anses kunna mätas intill exakthet.

Ännu en gång faller texten ner från himlen. Orörd av människohand.

Tänk att det lilla ordet ”jag” kan få till stånd sådana aversioner i den akademiska världen. Den vetenskapliga texten är objektiv, distanserad och neutral – i en sådan text hör inga ”jag” hemma!

Eller?

I den akademiska texten är skribentens erfarenheter och/eller personliga åsikter sällan relevanta – eller åtminstone inte lika relevanta som studien i sig själv.  Därför måste den akademiska texten hängas upp kring forskningsproblemet, och påståenden stödas med relevanta belägg från tidigare studier.  Det är det som gör texten vetenskaplig.

Men detta har inget med ordet ”jag” att göra. Texten blir inte vetenskaplig för att man undviker ordet och trasslar in sig i konstiga passivformer och subjektlösa satser av typen:

”Det har ansetts att metod X är lämpligast för studien.”

”I detta kapitel presenteras sociala teorier, för att i kapitel 3 presentera  metoden.”

Tvärtom – texten blir oförståelig och vag. Även om en akademisk text ska vara objektiv, måste stilen avspegla att det är en människa som skrivit texten. Den har ju inte fallit ner från himlen heller!

Så skriv:

”Jag har ansett att metod x är lämpligast för en studie som denna, eftersom....”

Och gör texten till din egen.

Minst en tomat om dagen är bra för din text

Mina naturvetarstudenter i Vik fick idag bekanta sig med Pomodorotekniken, en skrivteknik som hjälper skribenten att spjälka upp en stor uppgift (t.ex. en avhandling) i mindre helheter och skapa en arbetsrytm för dagen.

Pomodoro är italienska och betyder ”tomat” – och pomodoroklockan syftar på den timer som används för att kontrollera att tomatsåsen kokat tillräckligt längeJ

Eftersom ni knappast har pomodoroklockor så kan ni använda mobiltelefonens timer, eller ännu bättre, gå till pomodoroteknikens hemsida (http://mytomatoes.com/) och använda den timer som finns där.

Skrivmetoden går i alla fall till så här:

q  Välj en uppgift (t.ex. ett delkapitel)

q  Sätt timern på 25 min. (pomodoroklockan)

q  Jobba koncentrerat ända tills klockan ringer

q  Anteckna kort vad du gjorde

q  Ta en paus på 5 minuter

q  Efter fyra tomater tar du en paus på ca 30–45 minuter

En arbetsdag kan bestå av 8 tomater!

Det är viktigt att faktiskt anteckna vad man gjort efter varje tomat, så ser man efter arbetsdagens slut exakt vad som åstadkommits i textväg under dagens lopp!

Är det ingen som är intresserad av min text?

Studenterna i min graduskrivkurs fick i uppdrag att diskutera skillnaden mellan en kandidatavhandling och en pro gradu. En av dem sa: ”ingen läser en kandi, men kanske nån läser en pro gradu”. En sådan nedslående tanke egentligen: så många texter som skrivs vid universitetet som ingen läser! Varför ens överväga att skriva för en mottagare?

Mona Blåsjö diskuterar i sin doktorsavhandling Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer (väldigt intressant och viktig bok om skrivande vid universitetet, för övrigt!) skillnaden mellan kommunikativt och rituellt skrivande. I det kommunikativa skrivande har skribenten något han verkligen vill delge sina läsare, medan det rituella ingår i en kontext där det finns vissa syften med, traditioner och regler för texten.

Vid universitetet sysslar man mycket med rituellt skrivande, speciellt i grundstudierna, kanske ve och fasa också i studier på högre nivåer... Man skriver som handledaren säger att man ska skriva, man följer hans eller hennes regler. Annars får man ett sämre vitsord.

Lär man sig skriva på det sättet? Man kanske lär sig skriva någon typ av text, men man lär sig inte skriva texter som andra vill läsa. Det handlar om att byta perspektiv helt och hållet – från att fokusera på att fylla ett papper med text, till att fokusera på att skriva så att det blir intressant, att allt hänger ihop och är relevant. Man måste sätta in så mycket mer av sig själv och sitt engagemang i en text om man ska bli läst, till skillnad från i ett examensarbete som bedöms utifrån helt andra kriterier.

Varför skriva alla dessa texter som inte blir lästa? Eller om jag ska vara mindre pessimistisk – hur kan man göra så att de blir lästa?

Det här är min skrivblogg. Den ska handla om olika aspekter av att skriva akademiska texter. Under hela den långa tid som jag skrev min doktorsavhandling tänkte jag - "sen, efter den här skiten, ska jag börja skriva texter som jag tycker om".

Den tiden har uppenbarligen kommit nu. Jag vill ibland skriva friare och kreativare än den akademiska modellen ger mig utrymme för.

En aning paradoxalt eftersom jag undervisar i akademiskt skrivande och muntlig färdighet vid Helsingfors universitet - och det finns inget jag tänker på så mycket som just akademiskt skrivande: vad det är, hur det känns, varför måste man?

Man måste, om man vill veta vad man tänker. Och man måste, om man på riktigt vill lära sig något.

Bilden är från Island.