Jag åkte hem med bussen från min goda vän ikväll – berusad
av cava och resterna av det lugnande medel jag tog på dagen för att kunna ta
emot läkarens besked.
När jag steg av bussen slog sommarvärmen emot mig. Tårarna
rann av lättnad och upplöst ångest. När jag gick hemåt kände jag hur påtagligt
skör jag är som människa. Livet dallrade och jag med det.
När döden plötsligt finns som ett alternativ till livet, gör
denna kontrast livet till något alldeles annorlunda. Något alldeles
extraordinärt. Levande, dallrande, energiskt.
Jag kanske är helt frisk, eller så är jag det inte. Men jag lever nu.
Jag lever. Alltså är jag.
