Om att ha tid att sitta och stirra ut i evigheten

Idag undervisade jag naturvetare i hur de ska skriva bättre tentamensvar. Varje år är det samma crash of civilisations-känsla när jag möter dem. Jag är yllesockshumanisten som tror att jag har något att komma med. Men det har jag inte – för jag har ingen aning om vad deras studier handlar om.

Idag hade jag dessutom bestämt mig för att introducera begreppet lässtrategi. Det föll inte i god jord.

Humflumyllesockstanten retirerade efter ett par timmar och släpade sig tillbaka till busshållplatsen – utmattad.

Jag tänkte att jag borde lära mig mer om deras kunskapssyn.

Och dessutom borde jag överhuvudtaget planera undervisningen bättre – rent generellt. Jag borde hinna svara på alla mejl. Jag borde hinna ge grundligare respons på alla texter. Jag borde hålla alla deadlines. Jag borde söka pengar för projekt, planera nästa års undervisning och gå igenom fakulteternas information om modersmålsundervisningen till studenterna.

Och sen borde jag läsa böcker, skriva, träffa vänner, umgås mer med dottern, se filmer, sköta min kondition, min ekonomi, handla mat osv osv…

Det känns lite som på Bodypump när man har för mycket tyngder på stången och alltid är ett steg efter. Orkar inte och hinner inte ta ut rörelserna ordentligt.

En god vän till mig som är i samma rumba sa:

”Och sen behöver jag också ha tid att sitta och stirra ut i evigheten”.

Exakt. Just det.

Jag har alltid begärt mer av solnedgången - Nymphomaniac

Jag hade laddat med yllesockor och näsdukar. Ett helt paket med näsdukar eftersom jag grät floder redan under inledningsmusiken till Melancholia.

En dialog i ett slitet och spartanskt rum. Sex på tågtoaletter, män som liknas vid leoparder, tjocka män, vackra män, gifta män och en skrikande underbar Uma Thurman som har börjat se gammal ut. Manliga könsorgan i olika former. En ung kvinna, Joe, som ligger med sju olika män om dagen och har svårt att hålla reda på dem alla. Och så temat religion som löper genom hela berättelsen.

Jag har alltid begärt mer av solnedgången.

Jag hade en vän en gång med svåra mentala problem, som sa att han inte står ut med den meningslöshet som vardagen erbjuder. Att bara knyta skorna på morgonen för att knyta upp dem på kvällen är inte tillräckligt för att han ska vilja leva.

Så också med Joe väl. Ensamheten är så påträngande att hon vill att männen ska fylla alla hennes hål.

En av mina favoritscener när hon som liten flicka ligger och väntar på en operation och känner sig allra mest ensammast i hela universum. Där känner jag von Triers ångest som en del av min egen.

På samma sätt när hon frågar sin döende far om han inte är rädd.

Men sen berör filmen inte mer min ångest.

När den är slut tänker jag spontant: är det här allt? Var det inte värre än så? Var var allt det hemska? All pornografi?

En kvinna som har en addiktion och försöker bli av med den – so what? (Se Shame ni som inte har gjort det, den handlar om en man som är sexaddikt – men han upplever sig förstås inte som ond).

När Joe stiger in i det rum där hon låter sig piskas gör hon det av egen fri vilja. När hon skjuter Seligman för att han försöker våldta henne så gör hon också det av egen fri vilja.

Hon är inget offer.

Däremot är von Trier övertydlig när Seligman måste påpeka att Joe ”gör det som män har gjort i miljarder år”, när han försöker minska hennes skamkänslor.

Därmed inte sagt att filmen inte var bra – utan att vara vacker och utan att beröra min djupaste ångest mer än så – så var den ett äventyr. Jag vandrade omkring i von Triers huvud i fyra timmar och det var ett sant äventyr. Men förpackningen med näsdukar var oöppnad när jag gick ut ur biosalongen.

Från person till patient på två minuter

För några dagar sedan besökte jag en läkare som skulle ge mig råd och ta prover för att bestämma huruvida jag ska genomgå en operation eller inte.

Jag hade planerat in två timmar för detta möte (det stod så i kallelsen), och jag hade en del annat att göra den dagen.

I väntrummet betraktade jag de andra kvinnorna. Min vana trogen slutade jag läsa Me Naiset fem minuter innan jag antog att läkaren skulle kalla in mig. Bäst att vara redo att studsa upp ur stolen.

Läkaren var 30 minuter försenad och gick lite stressat igenom mina problem muntligen, när jag äntligen fick komma in.

Därefter skulle det tas prover. En hastig blick på det rullande metallbordet avslöjade en hel del otäcka redskap. Jag vände bort blicken.

Jag lade mig ner.

När jag vaknade, räknade jag till fem personer i rummet varav två höll mig i händerna. Jag visste inte var jag var, och vem dessa suddigheter var. De rusade omkring. En av dem satte en lapp framför näsan på mig där det stod mitt namn och mitt personnummer och frågade om det var jag.

Jo jo. Jag sade:

”Vad var det jag skulle göra?”

”Du ska nog inte göra något alls nu” sade en av sköterskorna. ”Du svimmade och fick ett krampanfall”.

Plötsligt hade jag dropp, sjukhuskläder och EKG-sladdar, och jag rullades in i ett annat rum.

”Men jag ska på jumppa, sen på jobb, och så ska jag hämta min dotter!”

Sköterskan svarade lite nedlåtande att jumppa får jag nog glömma.

Plötsligt bestämde jag inte över mig själv längre. Från att ha haft full kontroll, hade jag ingen kontroll. Jag var en Patient i Fula Sjukhuskläder med Sladdar på Kroppen.

Jag fick inte ens dricka ett glas vatten utan läkarens tillstånd.

Först efter en timme fick jag veta att personer som får krampanfall i medvetslöst tillstånd inte kan släppas hem genast, utan måste hållas under uppsikt i minst 2 timmar. Och att det som hände förmodligen inte var farligt, även om det var otäckt.

Efter ännu någon timme hade jag läst alla Me Naiset som fanns på avdelningen. Till slut togs sladdarna bort.

Och jag fick gå hem, och besluta själv om jag ville dricka ett glas vatten.

Allt det som inte är ord

Människor är som envisa inbitna iglar. De lämnar avtryck – ibland bara svagt och ibland med våld och eftertryck.

Med lätthet har många tillåtits bli förlorade av mig. Man kan skaka av sig den hastiga känslan av mänskligt bortfall.

På månen är erosionen långsam. Där finns alla fotavtryck kvar nästan exakt som de skapades då, den där dagen 1969.

Solvinden hjälper till – den kastar ut de partiklar i rymden som skapas av meteoritnedslag.

Någon har avtryckt sig på mig som Neil tryckte fotsulorna på månytan. Denna någons närvaro i sin totala, ständiga frånvaro iglar sig fast vid mig.

Plågan i mitt liv

Vintern 1986-1987 tillbringade jag påklädd i mina föräldrars bastu, medan jag läste mina läxor. Kvicksilvret frös ett antal gånger i Malax den vintern.

Redan då avskydde jag kylan. Skakande paltade jag på mig alla ylletröjor jag hittade och satte mig på den översta laven i den 50-gradiga bastun (det var så kallt att oljepannan inte räckte till för att värma huset).

Oviss om att ylletröjor kan stänga ut värmen och förlänga tiden innan kroppen blir varm, satt jag alltså i bastun och frös.

Nästan 30 år senare fryser jag fortfarande lika mycket. Mitt frysande når sådana nivåer att det gör fysiskt ont i min kropp och jag tror att jag ska tappa förståndet. Jag fryser när jag stiger upp på morgonen, när jag promenerar i de ouppvärmda glaskorridorerna som förenar Porthania med Språkcentrum, när jag sitter under yllefilten i soffan på kvällen. (Jag skänker dock en tacksamhetens tanke till vaktmästaren som ser till att det är +25 grader på vintern i mitt arbetsrum.)

Vägen från Toppan ner till Mannerheimvägen kl. 7.45 varje morgon i -13 graders kyla och motvind räcker för att få mig på så risigt humör att dagen känns förstörd. För jag tror bokstavligen att jag ska dö.

Efter några dagars plåga vill jag veta varför

Och efter ett googlande på ”varför en del fryser mer än andra”, kan jag konstatera att

1. Kvinnor fryser mer än män

2. Man kan ha något sjukt fel på sin sköldkörtel

3. Man kan ha något sjukt fel på sin blodcirkulation

En av mina kolleger påpekade nogsamt igår att det ”bara” är ett par månader kvar av kylan. Han ville muntra upp mig.  Jag höll på att brista ut i gråt.