Jag har alltid begärt mer av solnedgången - Nymphomaniac

Jag hade laddat med yllesockor och näsdukar. Ett helt paket med näsdukar eftersom jag grät floder redan under inledningsmusiken till Melancholia.

En dialog i ett slitet och spartanskt rum. Sex på tågtoaletter, män som liknas vid leoparder, tjocka män, vackra män, gifta män och en skrikande underbar Uma Thurman som har börjat se gammal ut. Manliga könsorgan i olika former. En ung kvinna, Joe, som ligger med sju olika män om dagen och har svårt att hålla reda på dem alla. Och så temat religion som löper genom hela berättelsen.

Jag har alltid begärt mer av solnedgången.

Jag hade en vän en gång med svåra mentala problem, som sa att han inte står ut med den meningslöshet som vardagen erbjuder. Att bara knyta skorna på morgonen för att knyta upp dem på kvällen är inte tillräckligt för att han ska vilja leva.

Så också med Joe väl. Ensamheten är så påträngande att hon vill att männen ska fylla alla hennes hål.

En av mina favoritscener när hon som liten flicka ligger och väntar på en operation och känner sig allra mest ensammast i hela universum. Där känner jag von Triers ångest som en del av min egen.

På samma sätt när hon frågar sin döende far om han inte är rädd.

Men sen berör filmen inte mer min ångest.

När den är slut tänker jag spontant: är det här allt? Var det inte värre än så? Var var allt det hemska? All pornografi?

En kvinna som har en addiktion och försöker bli av med den – so what? (Se Shame ni som inte har gjort det, den handlar om en man som är sexaddikt – men han upplever sig förstås inte som ond).

När Joe stiger in i det rum där hon låter sig piskas gör hon det av egen fri vilja. När hon skjuter Seligman för att han försöker våldta henne så gör hon också det av egen fri vilja.

Hon är inget offer.

Däremot är von Trier övertydlig när Seligman måste påpeka att Joe ”gör det som män har gjort i miljarder år”, när han försöker minska hennes skamkänslor.

Därmed inte sagt att filmen inte var bra – utan att vara vacker och utan att beröra min djupaste ångest mer än så – så var den ett äventyr. Jag vandrade omkring i von Triers huvud i fyra timmar och det var ett sant äventyr. Men förpackningen med näsdukar var oöppnad när jag gick ut ur biosalongen.