Jag säger nej!

Mitt liv är en skärgård. Med små paradisöar där jag dricker vin med mina allra käraste vänner. Eller där jag umgås med dottern.

Mellan öarna finns jobbet, slitet, vardagen. Tidiga morgnar, långa arbetsdagar, kanske misslyckade ansökningar och inte tillräckligt bra föreläsningar. Konflikter med dottern och på jobbet. Ensamma kvällar och nätter.

I dag tänkte jag på kvinnor som låter deras män försörja dem och vad dessa kvinnor kanske gör på dagarna för sig själva, om de inte har barn att sköta om. De kanske läser eller bakar kanelbullar. Går ut med taxen. Putsar silvret. Städar gör de kanske inte, för det finns städerskor för sådant. Men de lagar mat till mannen! Kanske i ett litet nätt förkläde för att inte förstöra blusen.

Och tänk om jag skulle ha det så. Jag skulle kunna forska, läsa, skriva vad jag vill, göra det jobb jag vill.  Träna när som helst. Kanske resa.

Men. Inte resa ensam, och inte vart och exakt hur jag själv vill. Knappast skulle jag heller kunna leva som jag vill.

Om jag skulle ha en man som försörjer mig, skulle jag:

• inte kunna sova ensam, trots att jag vill (95 % av alla män snarkar)
• inte kunna åka iväg när jag vill, och resa med vem jag vill (tro mig, jag vet)
• inte få vara ifred när jag vill (män brukar inte trivas i garderober)
• inte få bo hur jag vill (män vill ofta vara med och bestämma om sådant)

Och värst av allt: jag skulle känna att jag har en skuld att återbetala (för att jag blir försörjd), och den skulden skulle jag vara tvungen att betala med allt det ovan nämnda.

Min frihet har inget pris. Jag skulle aldrig låta någon försörja mig.

Jag skriver detta som om miljonären till man står på trappen och väntar på mig. 

När jag går till jobbet tidigt på morgnarna brukar jag passera ett skylfönster där det visas reklam för lyxbåtar i tropikerna, på en stor tv-skärm. Där står en vacker kvinna i bikini och väntar på en man som kör fram till henne i en lyxbåt.  Jag brukar stå där i mörkret och glo hålögt på dem, medan duggregnet/snön väter ner jackan.

Lika sannolikt är det väl att en man skulle vilja försörja mig. Men OM. Då säger jag NEJ.

86,6 dygn av gräl

Ganska ofta hör jag mina grannar skrika till varandra när jag sitter på toaletten. Jag vet inte om ljuden på något sätt leds bättre genom avloppsrören mellan bostäderna, för jag hör dem sällan inne i själva bostaden.

Jag kan inte förstå varför de håller på sådär – slösar sin dyrbara tid – sitt enda liv, på att härja med varandra.

Själv har jag levt 20 år olika parförhållanden, med mer eller mindre konflikter.  Om man grälar 2 timmar i veckan i 20 år blir det sammanlagt 2080 timmar gräl.

Det blir 86, 6 dygn av gräl på 20 år.  Det är nästan 3 månader av enbart gräl.

Vilket slöseri med liv.

En vän och kollega till mig som råkade ut för en allvarlig olycka för ett år sedan och fortfarande inte är återställd sa ”nuförtiden är jag för medveten om hur begränsat med tid jag har för att orka med bullshit”. Vi är medlemmar i samma arbetsgrupp som präglas av samarbetssvårigheter.

Parterapeuter hävdar att man måste gräla i ett parförhållande. Annars kanske ilskan byggs upp inombords tills den får utlopp i handgripligheter. Kanske som den ofta gör för den Finske Mannen som inte kan verbalisera sin aggression.

Men ändå.

Kan vi inte snälla bara tycka om varandra och kramas och dansa med blommor i håret och dricka rödvin? Livet är större än att hålla på med gräl.

Kvinnlighet och härlighet

”Sen ska du veta att du fortfarande är samma person du var innan. Och du är fortfarande också kvinna.”

Läkaren ler och klappar mig moderligt på handen.

Jag ler och säger: Jå. Jag tänker inte inleda en diskussion om kvinnlighet och genus med henne, hon vill ju väl.  Men jag är frestad att fråga om hon tror att den s.k. ”kvinnligheten” sitter i magen.

Sköterskorna är som solstrålar. De kommer titt som tätt med små genomskinliga hostmedicinmått med piller. Och varje gång vill de titta på magen. Sen ler de lyckligt och säger att den ser så ”fin ut!”

Jag vet att om jag ens av misstag tittar på den fina magen så finns risken att jag förlorar medvetandet och dör.

Varje gång jag trycker på den röda knappen kommer de.  Dag som natt. Fortfarande leende.

Efter mindre än ett dygn börjar de koppla bort mig från slangarna, trots mina protester NEJ, JAG KAN INTE STIGA UPP.

Joho! Säger de glättigt. Det går så bra så! Och så släpar de runt med mig på avdelningen skrattande och pratande medan jag kvider av smärta.

”Det är dina magmuskler! Hade du haft löllömage så skulle det inte göra ont!” 

Och jag tänker på de gånger jag träffar studenter och diskuterar deras texter och hur trött jag är när den sista för dagen kommer och hur svårt det är för mig att orka vara trevlig.  Och jag tänker att jag inte förstår hur de orkar.

De är alla lågavlönade kvinnor som jobbar fruktansvärt hårt – inte för pengar utan för…? Ja, för vad? För att de hittar en glädje i kontakten med människor? För att de ser hur tacksamma patienterna är över vården? För att de är myten om den vårdande kvinnan personifierade?

Om Elop skulle bli tvungen att ge lika mycket mänsklig värme i förhållande till den förmögenhet han tjänat in de senaste åren, så vore han Moder Theresa.

Jag saknar förmodligen den gen som dessa sjuksköterskor har, med eller utan livmoder. Men jag är oerhört tacksam över hur de behandlade mig.

Jag sitter i korridoren

Min student Ilkka brukar alltid sitta på samma plats i föreläsningssalen varje torsdag.

Idag hade han satt sig på en annan plats.

”Ilkka, varför sitter du inte på din plats”, undrade jag. ”Jag känner mig otrygg”.

Ilkka flyttade sig snällt till sin vanliga plats.

Detta var naturligtvis ett humoristiskt tilltag från min sida. Men inte enbart. Med åren har jag haft allt mer behov av rutiner. Stagnation. Att allt har sin plats. Vila. Lugn och ro. Inga förändringar. Inga svåra beslut.

Absolut inga svåra beslut.

Jag har fattat så många svåra beslut i mitt liv. Jag trodde att det bakom varje svårt beslut fanns ett lugn och ro, en balans och en vila.

Som om jag måste öppna och gå igenom varje dörr som kom emot. Kämpa och slåss och orientera mig genom, anpassa mig till och integrera mig i allt det som fanns i rummet bakom den dörren tills jag inte kunde inte klarade inte orkade mer och gick till nästa dörr. Och sen till nästa.

Ända tills jag bara satte mig ner i korridoren. Och där sitter jag än.

Korridoren är en ljuvlig plats. En ände. En vila.

I början av veckan får jag och Matilda vår nya soffa. Den gamla bärs bort. Jag måste gå igenom soffdörren. Anpassa min rumpa, mina ben, att stämningen i rummet förändras.

Det är bäst att Ilkka håller sig till sin vanliga plats – för det är inte sagt att jag klarar av hans flyttfasoner under anpassningsprocessen till min nya soffa.

24 år ett parallelliv

För exakt 24 år sedan, den 17 mars 1990 träffade jag min första man. Jag stod med min väninna under tre björkar, bredvid en lerig parkeringsplats, när han dök upp ur mörkret. Vi var alla på s.k. ungdomsdans i Petalax. Runtomkring oss snurrade fulla ungdomar omkring.

Jag var 16 år gammal och om jag minns rätt hade jag den kvällen sytt in en extra ficka i min läderjacka för att ha ett ställe att förvara min plunta på. Pluntan innehöll en blandning av Koskenkorva och apelsinsaft.

Han var 20 år gammal (lastgammal) och bjöd mig att smaka ur hans plunta som innehöll en blandning av Koskenkorva och Blue Curaceu (en likör).

(Nej, om någon undrar så kommer jag inte ihåg varifrån vi fick spriten, men Koskenkorva var visst favvisdrycken.)

Det gick kanske fyra veckor efter mötet under björkarna. Efter följande ungdomsdans ringde jag hem till min stackars mor en natt kl. 4 från Närpes och sa att jag inte tänkte komma hem den natten. Jag lade på luren innan hon hann kommentera. Jag ville inte veta om hon hade fått en hjärtattack.

Om jag hade stannat med min första man hade mitt liv tagit en annan väg. Idag hade vi firat vårt 24-års jubileum. Vi hade kanske åkt på en resa till Kanarieöarna med våra österbottniska närpesdialekttalande barn. Vi hade kanske haft halva lånet kvar på det stora huset vi skulle ha ägt.

Jag hade sytt julgardiner till julen och engagerat mig i marthaföreningen.

På fredagarna skulle vi ha ätit räkor.

Tanken på alla dessa möjliga parallelliv är svindlande.

Om att ha tid att sitta och stirra ut i evigheten

Idag undervisade jag naturvetare i hur de ska skriva bättre tentamensvar. Varje år är det samma crash of civilisations-känsla när jag möter dem. Jag är yllesockshumanisten som tror att jag har något att komma med. Men det har jag inte – för jag har ingen aning om vad deras studier handlar om.

Idag hade jag dessutom bestämt mig för att introducera begreppet lässtrategi. Det föll inte i god jord.

Humflumyllesockstanten retirerade efter ett par timmar och släpade sig tillbaka till busshållplatsen – utmattad.

Jag tänkte att jag borde lära mig mer om deras kunskapssyn.

Och dessutom borde jag överhuvudtaget planera undervisningen bättre – rent generellt. Jag borde hinna svara på alla mejl. Jag borde hinna ge grundligare respons på alla texter. Jag borde hålla alla deadlines. Jag borde söka pengar för projekt, planera nästa års undervisning och gå igenom fakulteternas information om modersmålsundervisningen till studenterna.

Och sen borde jag läsa böcker, skriva, träffa vänner, umgås mer med dottern, se filmer, sköta min kondition, min ekonomi, handla mat osv osv…

Det känns lite som på Bodypump när man har för mycket tyngder på stången och alltid är ett steg efter. Orkar inte och hinner inte ta ut rörelserna ordentligt.

En god vän till mig som är i samma rumba sa:

”Och sen behöver jag också ha tid att sitta och stirra ut i evigheten”.

Exakt. Just det.