Mitt liv är en skärgård. Med små paradisöar där jag dricker
vin med mina allra käraste vänner. Eller där jag umgås med dottern.
Mellan öarna finns jobbet, slitet, vardagen.
Tidiga morgnar, långa arbetsdagar, kanske misslyckade ansökningar och inte
tillräckligt bra föreläsningar. Konflikter med dottern och på jobbet. Ensamma
kvällar och nätter.
I dag tänkte jag på kvinnor som låter deras män försörja dem
och vad dessa kvinnor kanske gör på dagarna för sig själva, om de inte har barn
att sköta om. De kanske läser eller bakar kanelbullar. Går ut med taxen. Putsar
silvret. Städar gör de kanske inte, för det finns städerskor för sådant. Men de
lagar mat till mannen! Kanske i ett litet nätt förkläde för att inte förstöra
blusen.
Och tänk om jag skulle ha det så. Jag skulle kunna forska,
läsa, skriva vad jag vill, göra det jobb jag vill. Träna när som helst. Kanske resa.
Men. Inte resa ensam, och inte vart och exakt hur jag själv
vill. Knappast skulle jag heller kunna leva som jag vill.
Om jag skulle ha en man som försörjer mig, skulle jag:
- inte kunna sova ensam, trots att jag vill (95 % av alla män snarkar)
- inte kunna åka iväg när jag vill, och resa med vem jag vill (tro mig, jag vet)
- inte få vara ifred när jag vill (män brukar inte trivas i garderober)
- inte få bo hur jag vill (män vill ofta vara med och bestämma om sådant)
Och värst av allt: jag skulle känna att jag har en skuld att
återbetala (för att jag blir försörjd), och den skulden skulle jag vara tvungen
att betala med allt det ovan nämnda.
Min frihet har inget pris. Jag skulle aldrig låta någon
försörja mig.
Jag skriver detta som om miljonären till man står på trappen
och väntar på mig.
När jag går till jobbet tidigt på morgnarna brukar jag
passera ett skylfönster där det visas reklam för lyxbåtar i tropikerna, på en
stor tv-skärm. Där står en vacker kvinna i bikini och väntar på en man som kör
fram till henne i en lyxbåt. Jag brukar
stå där i mörkret och glo hålögt på dem, medan duggregnet/snön väter ner
jackan.
Lika sannolikt är det väl att en man skulle vilja försörja
mig. Men OM. Då säger jag NEJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar