Drömmen om den lättfotade hinden

Jag sprang igen 8 km. Det är tungt att springa eftersom jag känner mig alltför tung och för att jag får vallningar alltid när jag har sprungit 2,56 km och de håller på tills jag sprungit 4,77 km. Hjärtat bankar, jag känner mig svag, svetten sprutar och jag mår illa. Men jag springer ändå. Fan jag springer för jag har anmält mig till Naisten kymppi den 24 maj och då vill jag springa som en lättfotad (!) hind i Centralparken.

Jag tränar hela tiden, nästan varje dag.

Den här artikeln, om wellness-boomen och hälsohysterin fick mig att fundera på min träningsiver. Speciellt fastnade jag för tanken att det är vårt eget fel om vi blir sjuka, om vi inte tar hand om oss själva, dvs. lever enligt dagens fitness-hysteris ytterlighetsdiet: power walks varje morgon på tom mage kl. 5.30 och därefter två burkar fettfri kvarg.

När min läkare ringde och sa att jag var allvarligt sjuk blev jag ärligt förvånad eftersom jag var i god form. Jag minns att jag grät och frågade: Vad har jag gjort för fel (jag menade alltså: har jag druckit för mycket sprit och ätit för mycket bulla?) Läkaren sa att jag inte gjort något fel, att jag inte genom att träna mer, äta bättre etc. kunde ha förhindrat att bli sjuk.

Ändå tränar jag varje dag, trots att det kanske inte hindrar mig från att bli sjuk igen. Innan jag blev sjuk tränade jag för att jag tänkte att det kunde trolla bort rumpan. Nu tränar jag mest för att jag har problem med vätskecirkulationen i kroppen eftersom jag fick 27 lymfkörtlar bortopererade i magen, vilket gör att benen har en tendens att svälla om jag sitter stilla för länge. Jag tränar också för att endorfinruset är trevligt. Inte för att minska rumpomfånget.

Jag ljuger - rumpan irriterar mig. Men i morse kom jag på att det finns fysiska likheter mellan mig och Kim Kardashian, alltså nedanför midjan. Jag ska fortsätta att tänka på det.

Att gå i terapi och välja solen

Min terapeut och jag träffades (möjligen) för sista gången förra veckan. 

Jag visste inte mycket om terapi innan jag började. Terapi var för mig ovetenskapligt och mystiskt. Att sitta och prata och prata med någon som eventuellt skulle säga hurudan människa jag är på basis av det jag sa – vilken fasa.

Första gången jag satt i korridoren på mottagningen spelades dessutom begravningsmusik från en bandspelare. Om man ännu inte är deprimerad, så blir man ju, tänkte jag då.

Mitt mål med terapin var att terapeuten skulle berätta för mig hur jag kunde undvika att få alla de sjukdomar som jag googlade fram. Så jag berättade för henne om alla hemskheter man kan insjukna i. Hon sa att jag skulle sluta googla och ritade en sol på ett papper.  ”Om du slutar googla så mår du bättre”, sa hon.

Men jag kan fortfarande insjukna i hemskheter, sa jag.

Men det kan alla och det hör till livet, sa hon. Väljer du solen eller väljer du att googla?

Jag himlade med ögonen och svarade inte.

Jag blev tvungen att googla igen efter några dagar eftersom jag hade ont i ena benet. Jag hittade bl.a. en blogg om en kvinna som kämpade mot cancer i äggstockarna. Jag läste hela bloggen. Hon dog sen.

Jag berättade för min terapeut att jag var tvungen att googla igen:

Visste du förresten att man kan få cancer i blygdläpparna?

Hon tittade på mig och himlade med ögonen.

Jag fnissade och sa att visst visst, jag väljer solen! Från och med nu väljer jag solen!

Jag lovar att aldrig googla mer.

Det är bara en flunssa!

De senaste veckorna har människor dött. En del har stått mig nära och andra inte.

När jag själv blev allvarligt sjuk för ett halvår sedan blev döden till för mig. Döden blev ett verkligt hot. Den var som ett svart gelémonster som lade sig över mig på natten och tryckte på bröstet och jag förstod plötsligt konkret att den fanns. För den följde mig och förföljde mig.

Döden gör mig paralyserad av skräck.  Tidigare, innan jag blev sjuk, hade jag naivt nog tänkt att den aldrig kommer att beröra mig. ”När jag är tillräckligt gammal så har dom hittat på nåt sätt så att man slipper dö.”

Men så är det inte.

Tack vare en räcka med händelser och av en slump sitter jag nu här och mår bra även om jag inte är frisk på papper. Men döden är fortfarande lika verklig.

(Vad jag nu sen är mest rädd för: att dö eller att vara riktigt sjuk innan jag dör eller att lämna mina närmaste.)

Igår var jag hos min frissa och vi diskuterade sjukdomar. Han hade flera vänner som insjuknat allvarligt. Han menade att det viktigaste för att tillfriskna är att ha en positiv attityd; ”tänk bara att det är en flunssa”!

Jag stirrade på honom och mumlade något om att jag nog är mer av en realist.

Nej nej, sa han. Det hjälper inte – bara positivt tänkande hjälper!

(Jag har flunssa jag har flunssa jag har flunssa.)

Nej men se, det hjälper inte. Inte för mig.

Vådan av att svettas

Jag förlorade mina äggstockar i början av juni. Före ingreppet läste jag mycket om vad klimakteriet innebär och vad jag kunde förvänta mig. Att googla klimakteriesymptom (och andra sjukdomar för den delen) på nätet gör dock lätt att man väntar sig det allra värsta.


Jag skulle inte heller få något hormonpreparat som lindrade symptomen.


Man får vallningar och svettas konstant så att svetten droppar från hårbotten.
Man börjar skrika och härja och ingen står ut med en.
Man kan inte längre ha ett sexliv. Nånsin mer.
Man slutar helt sova.
Man får osteoporos.
Man blir intagen på mentalsjukhus för svår depression.
Man blir fet trots att man äter bara grönsaker.
Man åldras 20 år på ett ögonblick.


Det läste jag och fick magknip. Och jag bävade.


Läkaren sa att jag skulle få symptom inom två veckor efter ingreppet. När det hade gått en och en halv vecka kände jag tydligt hur det flera gånger dagligen gick vågor av hetta i kroppen – de hemska vallningarna. Och efter 8 veckor, när jag var på gymet, skämdes jag som en hund när mattan jag gjorde magmuskelövningar på blev genomvåt av svett. Jag hade aldrig svettats tidigare, inte ens när jag sprang mina 10 kilometers rundor.


Vallningarna beror på att hjärnans termostat är ur balans. Plötsligt får den för sig att sänka termostaten till 36 grader och då måste kroppen göra sig av med överskottsvärme (värmevallningar). Ibland vill den höja termostaten till 38 grader och då börjar man frysa, det kallas kylvallningar.


Jag har de största problemen innan jag ska somna. Då får jag värmevallningar och kylvallningar om vartannat. Det kräver en viss planering när det gäller täcken och huruvida fönstret ska vara öppet i sovrummet. Annars går halva natten åt att stänga och öppna fönster och att byta mellan varma och svala täcken. Under en intensiv värmevallning är jag tvungen att ligga som jesus på korset i sängen, utan täcke och med fönstret vidöppet för att stå ut.


Men jag har hittat lindring: rödvin (vem skulle ha trott!). Rödvin innehåller växtöstrogen som fungerar som kvinnligt östrogen och dämpar symptomen. Linser, groddar, soja, bönor, mysli, blåbär osv innehåller också växtöstrogen – men tanken på att övergå helt till en sådan kost för all framtid ger mig hjärnfrossa.


Det är inte hemskare än så här, faktiskt. Allt det jag läste på nätet var överdrivet, åtminstone för mig.


Jag är 41 år och i klimakteriet. Välkommen och joina mig om 10 år, alla mina åldersmedsystrar.

Jag lever. Alltså är jag.

Jag åkte hem med bussen från min goda vän ikväll – berusad av cava och resterna av det lugnande medel jag tog på dagen för att kunna ta emot läkarens besked.

När jag steg av bussen slog sommarvärmen emot mig. Tårarna rann av lättnad och upplöst ångest. När jag gick hemåt kände jag hur påtagligt skör jag är som människa. Livet dallrade och jag med det.

När döden plötsligt finns som ett alternativ till livet, gör denna kontrast livet till något alldeles annorlunda. Något alldeles extraordinärt. Levande, dallrande, energiskt.

Jag kanske är helt frisk, eller så är jag det inte.  Men jag lever nu.

Jag lever. Alltså är jag.

Från person till patient på två minuter

För några dagar sedan besökte jag en läkare som skulle ge mig råd och ta prover för att bestämma huruvida jag ska genomgå en operation eller inte.

Jag hade planerat in två timmar för detta möte (det stod så i kallelsen), och jag hade en del annat att göra den dagen.

I väntrummet betraktade jag de andra kvinnorna. Min vana trogen slutade jag läsa Me Naiset fem minuter innan jag antog att läkaren skulle kalla in mig. Bäst att vara redo att studsa upp ur stolen.

Läkaren var 30 minuter försenad och gick lite stressat igenom mina problem muntligen, när jag äntligen fick komma in.

Därefter skulle det tas prover. En hastig blick på det rullande metallbordet avslöjade en hel del otäcka redskap. Jag vände bort blicken.

Jag lade mig ner.

När jag vaknade, räknade jag till fem personer i rummet varav två höll mig i händerna. Jag visste inte var jag var, och vem dessa suddigheter var. De rusade omkring. En av dem satte en lapp framför näsan på mig där det stod mitt namn och mitt personnummer och frågade om det var jag.

Jo jo. Jag sade:

”Vad var det jag skulle göra?”

”Du ska nog inte göra något alls nu” sade en av sköterskorna. ”Du svimmade och fick ett krampanfall”.

Plötsligt hade jag dropp, sjukhuskläder och EKG-sladdar, och jag rullades in i ett annat rum.

”Men jag ska på jumppa, sen på jobb, och så ska jag hämta min dotter!”

Sköterskan svarade lite nedlåtande att jumppa får jag nog glömma.

Plötsligt bestämde jag inte över mig själv längre. Från att ha haft full kontroll, hade jag ingen kontroll. Jag var en Patient i Fula Sjukhuskläder med Sladdar på Kroppen.

Jag fick inte ens dricka ett glas vatten utan läkarens tillstånd.

Först efter en timme fick jag veta att personer som får krampanfall i medvetslöst tillstånd inte kan släppas hem genast, utan måste hållas under uppsikt i minst 2 timmar. Och att det som hände förmodligen inte var farligt, även om det var otäckt.

Efter ännu någon timme hade jag läst alla Me Naiset som fanns på avdelningen. Till slut togs sladdarna bort.

Och jag fick gå hem, och besluta själv om jag ville dricka ett glas vatten.