Från person till patient på två minuter

För några dagar sedan besökte jag en läkare som skulle ge mig råd och ta prover för att bestämma huruvida jag ska genomgå en operation eller inte.

Jag hade planerat in två timmar för detta möte (det stod så i kallelsen), och jag hade en del annat att göra den dagen.

I väntrummet betraktade jag de andra kvinnorna. Min vana trogen slutade jag läsa Me Naiset fem minuter innan jag antog att läkaren skulle kalla in mig. Bäst att vara redo att studsa upp ur stolen.

Läkaren var 30 minuter försenad och gick lite stressat igenom mina problem muntligen, när jag äntligen fick komma in.

Därefter skulle det tas prover. En hastig blick på det rullande metallbordet avslöjade en hel del otäcka redskap. Jag vände bort blicken.

Jag lade mig ner.

När jag vaknade, räknade jag till fem personer i rummet varav två höll mig i händerna. Jag visste inte var jag var, och vem dessa suddigheter var. De rusade omkring. En av dem satte en lapp framför näsan på mig där det stod mitt namn och mitt personnummer och frågade om det var jag.

Jo jo. Jag sade:

”Vad var det jag skulle göra?”

”Du ska nog inte göra något alls nu” sade en av sköterskorna. ”Du svimmade och fick ett krampanfall”.

Plötsligt hade jag dropp, sjukhuskläder och EKG-sladdar, och jag rullades in i ett annat rum.

”Men jag ska på jumppa, sen på jobb, och så ska jag hämta min dotter!”

Sköterskan svarade lite nedlåtande att jumppa får jag nog glömma.

Plötsligt bestämde jag inte över mig själv längre. Från att ha haft full kontroll, hade jag ingen kontroll. Jag var en Patient i Fula Sjukhuskläder med Sladdar på Kroppen.

Jag fick inte ens dricka ett glas vatten utan läkarens tillstånd.

Först efter en timme fick jag veta att personer som får krampanfall i medvetslöst tillstånd inte kan släppas hem genast, utan måste hållas under uppsikt i minst 2 timmar. Och att det som hände förmodligen inte var farligt, även om det var otäckt.

Efter ännu någon timme hade jag läst alla Me Naiset som fanns på avdelningen. Till slut togs sladdarna bort.

Och jag fick gå hem, och besluta själv om jag ville dricka ett glas vatten.