I riksdagsvalet och kvalet

Sannfinländarna igen. Jag kan inte sluta tänka på att de ha fel och jag har rätt. Jag tycker inte alls att vi behöver närma oss varandra, vi rödvinsdrickande blomtanter i Berghäll och de kossudrickande männen i Kihniö. Vad har vi att säga varandra?

Lösningen ligger inte i att vi och de ska diskutera hur vi tillsammans kan bygga upp Finland.

Lösningen ligger i att bryta det mönster som gått från generation till generation, med början kanske från krigen? Ett mönster av mindervärdeskomplex så djupt rotat i den finska själen att det tar sig uttryck i avsky för det som hotar, för det man inte förstår, för det som är annorlunda. Precis som den tuffa pojken på skolgården som mobbar för att med alla medel dölja sin bultande osäkerhet.

Vi är ju alla ”den andre”, vi är alla unika och främmande inför varandra.

Var går gränsen för annorlundaskapet? Hur ”lika” måste man vara för att få höra till ”folket”? Man får inte vara homosexuell, inte heller bisexuell - men får man ha kysst någon av samma kön? Fantiserat om någon av samma kön?

Och hur mycket brytning får man ha för att accepteras, och hur brun får man vara? Kanske man kan kompensera brytning med att på alla sätt uppföra sig ”finskt” (dricka kossu, äta korv och bänkidrotta)? Om man som invandrare är tillräckligt tacksam kan det kanske också kompensera.

Jag är arbetarbarn, men har ändå kunnat studera och jag har fått specialsjukvård utan att gå i personlig konkurs. Men jag har inte gjort något personligen för att få allt detta, jag har bara haft tur! Vi har alla haft tur när vi har fått växa upp i ett välfärdsland. Att just vi får leva så här är ingen självklarhet. Det har bara råkat bli så, precis som de som är födda i fattigdom har haft otur. Varför har vi första tjing på denna välfärd, bara för att vi råkat växa upp med den?

I debatten om riksdagsvalet finns det en alltför tillåtande attityd. Är inte sannfinländarnas fosterländskhet precis just en form av uteslutning, värdering av andra, eller med andra ord: rasism? Med fosterländskhet menas ju att det egna landet, den egna kulturen (och det ”egna” folket) är bättre än andra länder, kulturer och folk.

Det jag uttrycker nu är också en form av vi-och-de-tänkande, en form av rasism. Men jag vet ändå att jag har rätt och de har fel.

När Timo och Teuvo blir kära

Idag blev våra vänner Timo S. och Teuvo H. mycket besvikna. Grundstenen för det finska samhället – kärnfamiljen – håller på och vittrar sönder.

På demonstrationen för denna söndervittring som jag deltog i idag, var vi 6000 personer. På andra sidan gatan motdemonstrerade 20 personer. För 100 år sedan hade förmodligen lägren varit de motsatta, och jag hade knappast hört till samma läger som idag.

De personer från den lilla kristna utbyn i mittersta skogsfinland som såg oss demonstrera idag tänkte kanske att herregud så fullt med syndiga bögar och lesbiska kvinnor Helsingfors är nuförtiden. Minst 6000 stycken.

Jag tror faktiskt att det finns människor just i skogsfinland (och annanstans) som tänker så.

Och att det i verkligheten inte är så, är jag kanske mest glad över. Att sexuella minoriteters rättigheter inte längre bara är en sak för sexuella minoriteter, utan för oss alla – oberoende av sexuell ”tillhörighet”. De värderingar som tidigare var extremliberala har blivit normala värderingar som också den vita heterosexuella bankmannen kan kännas vid.

Förresten tror jag inte på homosexualitet. Och inte på heterosexualitet heller för den delen. Jag tror att var och en som tror sig vara homosexuell eller heterosexuell ännu bara inte råkat träffa den människa av samma kön (eller motsatt!) som den kunde bli kär i.

Jag hoppas därför att senast den dag när Timo möter den man han kunde bli kär i, kan glädjas över att riksdagen idag röstade för könsneutral äktenskapslag.

Vardagsrasism

Jag håller just nu på och läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen handlar om Afrika och framför allt Nigeria – och skillnaderna i livssyn och kultur mellan nordamerikaner och nigerianer. Den handlar om ras och hur personer som är “vita” i Nigeria blir “svarta” när de kommer till Nordamerika. Men också om den nordamerikanska rashycklerin – din hudfärg bestämmer i princip alltid var du hamnar på den sociala stegen, även om man låtsas vara politiskt korrekt genom att undvika att notera hudfärg.

Jag visste inget om Afrika eller om afrikanskt tänkande innan jag började läsa romanen. Det enda jag trodde mig veta om människor i Nigeria var hur de framställdes i filmen District 9 – som råa vildar som var de enda som kunde umgås och göra affärer med de primitiva utomjordingarna.

Var jag nu sen fick det ifrån. Nigeria är Afrikas folkrikaste land med en befolkning på över 168 miljoner (2012). Ekonomin är en av de snabbaste växande i världen och landet kan anses vara en regional stormakt i Västafrika. Landet är dessutom ett av de mest framstående litteraturländerna i Afrika.

Långt ifrån primitivt alltså.

Americanah är en av de mest fängslande romaner jag någonsin läst – och den har öppnat mitt intresse för Nigeria framför allt.

I morse satte jag mig bredvid en svart man i bussen och fantiserade om att få en nigeriansk vän som kunde lära mig mer om Afrika och Nigeria. Jag undrade om mannen bredvid kanske var från Nigeria. Kanske var han som Obinze i romanen – intellektuell, beläst och ödmjuk. Jag var djupt försjunken i mina fantasier när han plötsligt vände sig mot mig och sa på knarrande helsingforssvenska:

“Ursäkta men jag blir av här”

Jag stirrade på honom och det var som om något gick sönder i hjärtat.

Soini och den kissande finländaren

Just när jag för en stund sedan stod och hängde tvätten, såg jag en man kissa vid ett träd alldeles utanför mitt fönster. Lite så där som en hund. Nisse, vår lånegoldis, kissar också alltid på träd, stolpar eller buskar – aldrig bara på gräset.

Lite paradoxalt att han stod just där utanför mitt fönster ikväll. Och kissade offentligt.

För tidigare i eftermiddags, när jag var ute och sprang, stod en annan man och kissade alldeles intill Vichtisvägen (en infartsled) medan trafiken dundrade förbi. Glatt svängde han med sin degklump en stund innan han lyckades peta in den i byxorna igen.

Han kissade intressant nog varken på stolpe, träd eller buske. Vad jag såg i alla fall.

För jag blundade intensivt när jag sprang förbi. Jag kände bara doften av hans koskenkorvaparfym.

När jag hade hämtat min dotter från Eftis halv-femtiden, stod det tre män utanför den lokala krogen (rejält påstrukna de också), och kommenterade mitt utseende när jag gick förbi. Dottern gick bredvid och höll mig i handen.

Alla dessa kissande och påstrukna män såg ut som och lät som finländare.

När jag senare tog bussen in till stan, noterade jag Sannfinländarnas valreklam på bussen framför: ”Saat mitä tilaat” (ordagrant: ”Du får vad du beställer”, dvs. du tar konsekvenserna av dina handlingar).

Nå just det. För en gångs skull har de rätt. Om jag stannar i det här landet kommer jag att få stå ut med en motbjudande alkoholkultur med offentligt kissande och fula kommentarer.

För att inte tala om allt annat som alkoholmissbruk orsakar. Våld mot barn, våld mot kvinnor. Mord. Självmord. Barn som lämnas ensamma när föräldrarna är på krogen. Trafikolyckor. Cancer och leverskador. Hjärnskador. Och massor med andra mycket hemska saker.

Soini – du har verkligen fått vad du beställt. Du och de dina lägger ner enorma mängder tid, pengar och resurser på att bekymra er om att tiggarna stör er när ni går på gatan, eller om att kanske inte längre får sjunga Den blomstertid på skolavslutningen, eller om att det existerar Tom of Finland-frimärken, eller om bara det faktum att det talas för mycket svenska, somali eller grekiska eller något annat språk som inte är finska i det här landet.

Se de riktiga problemen – och hjälp de människor som har dem. Du står ju på ”folkets” sida, muka. Och det är där problemen finns.

Min farfar och Luis

Ibland frågar jag mig själv: Åsa har du en ständig kris på gång – vet du inte vem du är?

Och sen svarar jag mig själv: ”Har inte alla en ständig kris på gång, och måste man inte konstant ifrågasätta vem man är och sina värderingar?”

För en tid sen var jag på öl med en grupp kvinnor som är bekanta till en god vän till mig. Överklassfinlandssvenskor.

Där sitter jag med min handväska från Alexi 13 som kostat 50 e, i famnen bredvid tanten som har en Luis Vuitton-väska för 1500 e.

So what, kan man ju undra.  Får människor inte vara olika, och kanske handlar det bara om min avund?

Jojo. Men det är ju primärt frågan om varken Luis Vuitton eller vad det betyder att äga en sådan.

Det är frågan om mig och min relation till klass, och under det en subtil men ilande känsla av skam.

Jag skäms över min egen arbetarbakgrund samtidigt som jag skäms över den skammen.

I Österbotten skäms jag över min klassresa samtidigt som jag skäms över att jag skäms.

Den klassresan har bestått av ett rasande grubbleri och ifrågasättande av båda ytterligheterna. Arbetarklass. Överklass.

Min farfar kommunisten brukade säga: ”Om de rika bara skulle veta hur bra de fattiga har det”.

Det gjorde mig rasande. ”Varför tror du faffa att dom bryr sig?!”

Nu tror jag att han skulle tycka att jag ”är en av dom rika” om han levde.

Även om överklass förstås inte bara handlar om pengar. För jag är inte ens i närheten av ”rik” även om jag relativt sett har mycket högre lön än mina föräldrar hade i min ålder.

Men ändå: jo jag är överklass i och med min utbildning. Jag är inte arbetare. Och jag tycker om gåslever.

Men ändå: jag skulle aldrig aldrig vilja äga en Luis Viutton-väska, och jag skulle aldrig aldrig dissa stöd-boendet på Tölögatan – för jag hade kunnat vara en av ”dom”.

Men hur jag än vrider och vänder på saken så saknar jag känslan av att höra till.