Vardagsrasism

Jag håller just nu på och läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen handlar om Afrika och framför allt Nigeria – och skillnaderna i livssyn och kultur mellan nordamerikaner och nigerianer. Den handlar om ras och hur personer som är “vita” i Nigeria blir “svarta” när de kommer till Nordamerika. Men också om den nordamerikanska rashycklerin – din hudfärg bestämmer i princip alltid var du hamnar på den sociala stegen, även om man låtsas vara politiskt korrekt genom att undvika att notera hudfärg.

Jag visste inget om Afrika eller om afrikanskt tänkande innan jag började läsa romanen. Det enda jag trodde mig veta om människor i Nigeria var hur de framställdes i filmen District 9 – som råa vildar som var de enda som kunde umgås och göra affärer med de primitiva utomjordingarna.

Var jag nu sen fick det ifrån. Nigeria är Afrikas folkrikaste land med en befolkning på över 168 miljoner (2012). Ekonomin är en av de snabbaste växande i världen och landet kan anses vara en regional stormakt i Västafrika. Landet är dessutom ett av de mest framstående litteraturländerna i Afrika.

Långt ifrån primitivt alltså.

Americanah är en av de mest fängslande romaner jag någonsin läst – och den har öppnat mitt intresse för Nigeria framför allt.

I morse satte jag mig bredvid en svart man i bussen och fantiserade om att få en nigeriansk vän som kunde lära mig mer om Afrika och Nigeria. Jag undrade om mannen bredvid kanske var från Nigeria. Kanske var han som Obinze i romanen – intellektuell, beläst och ödmjuk. Jag var djupt försjunken i mina fantasier när han plötsligt vände sig mot mig och sa på knarrande helsingforssvenska:

“Ursäkta men jag blir av här”

Jag stirrade på honom och det var som om något gick sönder i hjärtat.