Cancer, kärlek och en död häst

”Jag diagnostiserades med cancer när jag var 16 och håret föll av den dag jag fyllde 17. Jag är ännu inte friskförklarad.”

Min student sitter ihopkrupen på en stol framför studentgruppen och mig. Hon håller sitt 3 minuter långa tal som är slutuppgift i retorikkursen. Hennes blick är klar och stark. Rösten skakar inte. Hon har samma mössa på sig som hon hade under cellgiftsbehandlingarna.

Före henne håller en manlig student ett hyllningstal till sin trolovade – ett tal till brädden fyllt av känslor – naket och modigt. Hans ögon tåras i slutet.

Stämningen är allvarlig, men varm och hjärtlig. En kvinnlig student, som började gråta under det tal som hennes studiekamrat höll till sin häst, som dog för två månader sedan, snyftar fortfarande 15 minuter senare. Hon som höll talet om sin cancer räcker henne en näsduk.

Jag kan inte ge studenterna respons på basis av kursens bedömningskriterier. Till flickan med cancer kan jag inte säga:

”Din röst var tydlig, men du borde stå i stället för att sitta.”

Så jag säger:

”Jag vet hur det känns. Jag vet precis hur sjukhusmat smakar.”

I det klassrum som vanligtvis är fyllt med studenter och en lärare, blir vi med ens alla människor för varandra. Också jag. Jag släpper lärarrollen, jag blir naken, rädd och sårbar. Precis som de är.