söndag 26 april 2015

I riksdagsvalet och kvalet




Sannfinländarna igen. Jag kan inte sluta tänka på att de ha fel och jag har rätt. Jag tycker inte alls att vi behöver närma oss varandra, vi rödvinsdrickande blomtanter i Berghäll och de kossudrickande männen i Kihniö. Vad har vi att säga varandra?

Lösningen ligger inte i att vi och de ska diskutera hur vi tillsammans kan bygga upp Finland.

Lösningen ligger i att bryta det mönster som gått från generation till generation, med början kanske från krigen? Ett mönster av mindervärdeskomplex så djupt rotat i den finska själen att det tar sig uttryck i avsky för det som hotar, för det man inte förstår, för det som är annorlunda. Precis som den tuffa pojken på skolgården som mobbar för att med alla medel dölja sin bultande osäkerhet.

Vi är ju alla ”den andre”, vi är alla unika och främmande inför varandra.

Var går gränsen för annorlundaskapet? Hur ”lika” måste man vara för att få höra till ”folket”? Man får inte vara homosexuell, inte heller bisexuell - men får man ha kysst någon av samma kön? Fantiserat om någon av samma kön?

Och hur mycket brytning får man ha för att accepteras, och hur brun får man vara? Kanske man kan kompensera brytning med att på alla sätt uppföra sig ”finskt” (dricka kossu, äta korv och bänkidrotta)? Om man som invandrare är tillräckligt tacksam kan det kanske också kompensera.

Jag är arbetarbarn, men har ändå kunnat studera och jag har fått specialsjukvård utan att gå i personlig konkurs. Men jag har inte gjort något personligen för att få allt detta, jag har bara haft tur! Vi har alla haft tur när vi har fått växa upp i ett välfärdsland. Att just vi får leva så här är ingen självklarhet. Det har bara råkat bli så, precis som de som är födda i fattigdom har haft otur. Varför har vi första tjing på denna välfärd, bara för att vi råkat växa upp med den?

I debatten om riksdagsvalet finns det en alltför tillåtande attityd. Är inte sannfinländarnas fosterländskhet precis just en form av uteslutning, värdering av andra, eller med andra ord: rasism? Med fosterländskhet menas ju att det egna landet, den egna kulturen (och det ”egna” folket) är bättre än andra länder, kulturer och folk.

Det jag uttrycker nu är också en form av vi-och-de-tänkande, en form av rasism. Men jag vet ändå att jag har rätt och de har fel.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar