Ikväll i spårvagnen: fyra personer stiger på vid
Glaspalatset med mig. De talar dialekt. De vet inte var de ska stiga av. Två av
dem sätter sig bakom mig.
- vi stiger av där den där långhåriga stiger av.
- är du säker?
- klart det. Han ska också på Whitesnake.
Jag väger av och an. Ska jag tala med dem, fråga vart de
ska. Eller ska jag inte. Jag är en hemlig österbottning för jag ser ut som en
helsingforsare. Jag föreställer mig hur det är att inte veta var man ska av –
bara mörker och främmande platser utanför fönstret som susar förbi. Det var
decennier sedan jag själv upplevde det här – men jag minns.
När jag inser att de missat sin hållplats vänder jag mig om
och frågar på dialekt om de är på väg till ishallen. Stora ögon och gapande
munnar. Sen – jo! Jag visar var den ligger och berättar att de kan stiga av på
nästa och gå tillbaka. Kvinnan ler och tackar och jag frågar varifrån de
kommer.
Från Kvevlax. Jag är från Malax, säger jag. Från –lax-orter.
Vi hör ihop, vi är ett, vi förstår varandra. En känsla av värme.
Och när de stiger av tar de känslan med sig. Magen knyter
sig och jag är plötsligt ensammast i världen. Ensam på spårvagnen i en stor
stad som inte är min.
Lämna mig inte här ensam på den här spårvagnen ut till
ingenstans – låt mig komma med! Det hem som jag potentiellt är på väg till är
bara väggar, golv och tak utan känsla. Det jag har här är ingenting, ingenting
jämfört med det som kunde ha varit med er. En social samhörighet och gemenskap
– gränslös villkorslös.
Och ändå. Den människa jag var för decennier sedan finns
inte längre – cellerna har bytts otaliga gånger och de tankar som den personen
tog för sanningar har för länge sedan drivits iväg av andra och ytterligare
nya.
Som Ingrid Bergman sa: ”Jag är rotlös och jag behöver inga
rötter. Jag vill inte ha några rötter.”
Men jag vet ännu inte om det har blivit också min sanning.
Ännu en ny sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar