Min farfar och Luis

Ibland frågar jag mig själv: Åsa har du en ständig kris på gång – vet du inte vem du är?

Och sen svarar jag mig själv: ”Har inte alla en ständig kris på gång, och måste man inte konstant ifrågasätta vem man är och sina värderingar?”

För en tid sen var jag på öl med en grupp kvinnor som är bekanta till en god vän till mig. Överklassfinlandssvenskor.

Där sitter jag med min handväska från Alexi 13 som kostat 50 e, i famnen bredvid tanten som har en Luis Vuitton-väska för 1500 e.

So what, kan man ju undra.  Får människor inte vara olika, och kanske handlar det bara om min avund?

Jojo. Men det är ju primärt frågan om varken Luis Vuitton eller vad det betyder att äga en sådan.

Det är frågan om mig och min relation till klass, och under det en subtil men ilande känsla av skam.

Jag skäms över min egen arbetarbakgrund samtidigt som jag skäms över den skammen.

I Österbotten skäms jag över min klassresa samtidigt som jag skäms över att jag skäms.

Den klassresan har bestått av ett rasande grubbleri och ifrågasättande av båda ytterligheterna. Arbetarklass. Överklass.

Min farfar kommunisten brukade säga: ”Om de rika bara skulle veta hur bra de fattiga har det”.

Det gjorde mig rasande. ”Varför tror du faffa att dom bryr sig?!”

Nu tror jag att han skulle tycka att jag ”är en av dom rika” om han levde.

Även om överklass förstås inte bara handlar om pengar. För jag är inte ens i närheten av ”rik” även om jag relativt sett har mycket högre lön än mina föräldrar hade i min ålder.

Men ändå: jo jag är överklass i och med min utbildning. Jag är inte arbetare. Och jag tycker om gåslever.

Men ändå: jag skulle aldrig aldrig vilja äga en Luis Viutton-väska, och jag skulle aldrig aldrig dissa stöd-boendet på Tölögatan – för jag hade kunnat vara en av ”dom”.

Men hur jag än vrider och vänder på saken så saknar jag känslan av att höra till.