Människor är som envisa inbitna iglar. De lämnar avtryck –
ibland bara svagt och ibland med våld och eftertryck.
Med lätthet har många tillåtits bli förlorade av mig. Man
kan skaka av sig den hastiga känslan av mänskligt bortfall.
På månen är erosionen långsam. Där finns alla fotavtryck
kvar nästan exakt som de skapades då, den där dagen 1969.
Solvinden hjälper till – den kastar ut de partiklar i rymden
som skapas av meteoritnedslag.
Någon har avtryckt sig på mig som Neil tryckte fotsulorna på
månytan. Denna någons närvaro i sin totala, ständiga frånvaro iglar sig fast
vid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar