Vintern 1986-1987 tillbringade jag påklädd i mina föräldrars
bastu, medan jag läste mina läxor. Kvicksilvret frös ett antal gånger i Malax den
vintern.
Redan då avskydde jag kylan. Skakande paltade jag på mig
alla ylletröjor jag hittade och satte mig på den översta laven i den 50-gradiga
bastun (det var så kallt att oljepannan inte räckte till för att värma huset).
Oviss om att ylletröjor kan stänga ut värmen och förlänga
tiden innan kroppen blir varm, satt jag alltså i bastun och frös.
Nästan 30 år senare fryser jag fortfarande lika mycket. Mitt
frysande når sådana nivåer att det gör fysiskt ont i min kropp och jag tror att
jag ska tappa förståndet. Jag fryser när jag stiger upp på morgonen, när jag
promenerar i de ouppvärmda glaskorridorerna som förenar Porthania med
Språkcentrum, när jag sitter under yllefilten i soffan på kvällen. (Jag skänker
dock en tacksamhetens tanke till vaktmästaren som ser till att det är +25
grader på vintern i mitt arbetsrum.)
Vägen från Toppan ner till Mannerheimvägen kl. 7.45 varje
morgon i -13 graders kyla och motvind räcker för att få mig på så risigt humör
att dagen känns förstörd. För jag tror bokstavligen att jag ska dö.
Efter några dagars plåga vill jag veta varför
Och efter ett googlande på ”varför en del fryser mer än
andra”, kan jag konstatera att
1. Kvinnor fryser mer än män
2. Man kan ha något sjukt fel på sin sköldkörtel
3. Man kan ha något sjukt fel på sin blodcirkulation
En av mina kolleger påpekade nogsamt igår att det ”bara” är
ett par månader kvar av kylan. Han ville muntra upp mig. Jag höll på att brista ut i gråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar