Min student Ilkka brukar alltid sitta på samma plats i
föreläsningssalen varje torsdag.
Idag hade han satt sig på en annan plats.
”Ilkka, varför sitter du inte på din plats”, undrade jag.
”Jag känner mig otrygg”.
Ilkka flyttade sig snällt till sin vanliga plats.
Detta var naturligtvis ett humoristiskt tilltag från min
sida. Men inte enbart. Med åren har jag haft allt mer behov av rutiner.
Stagnation. Att allt har sin plats. Vila. Lugn och ro. Inga förändringar. Inga
svåra beslut.
Absolut inga svåra beslut.
Jag har fattat så många svåra beslut i mitt liv. Jag trodde
att det bakom varje svårt beslut fanns ett lugn och ro, en balans och en vila.
Som om jag måste öppna och gå igenom varje dörr som kom
emot. Kämpa och slåss och orientera mig genom, anpassa mig till och integrera
mig i allt det som fanns i rummet bakom den dörren tills jag inte kunde inte
klarade inte orkade mer och gick till nästa dörr. Och sen till nästa.
Ända tills jag bara satte mig ner i korridoren. Och där
sitter jag än.
Korridoren är en ljuvlig plats. En ände. En vila.
I början av veckan får jag och Matilda vår nya soffa. Den
gamla bärs bort. Jag måste gå igenom soffdörren. Anpassa min rumpa, mina ben,
att stämningen i rummet förändras.
Det är bäst att Ilkka håller sig till sin vanliga plats –
för det är inte sagt att jag klarar av hans flyttfasoner under
anpassningsprocessen till min nya soffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar