Om att kissa på närpesiska på väg till Kautokeino

Vi kör från Kittilä, mot Kautokeino, min bästa vän och jag. Med henne känner jag mig mer mig själv än med någon annan.  Och med henne ska jag få tillbringa fyra dagar i den samiska byn Kautokeino, där vi båda ska delta i ett seminarium om minoritetsspråk och medier.

Det är många timmar att köra. Snön gnistrar.

Vi berättar historier för varandra. Jag berättar om den första pojken jag kysste som 14-åring, i Åminne i Malax. Ynglingen kom från Närpes. Poängen som jag vill komma fram till, är att det enda jag minns är att han sa:

”Nö ska ja ja å piss i paar mietär.”

Min vän fnissar och upprepar:

”Pissi paa paa…?”

Piss i paa paa?

Ja just det, uppvuxen i Grankulla och var en gång på en roadtrip i Österbotten, men annars då liksom gumipitt.... tänker jag automatiskt.

Och plötsligt känner jag hur jag tänker fram den där klyftan mellan mig själv som österbottning och hon som helsingforsare.

Jag suckar och upprepar repliken på helsingforssvenska:

”Nu ska jag gå och pissa ett par meter”

Men herregud så det låter konstlat i översättning. 

Hahaaaaaa! skriker hon ut bakom ratten, och trycker gasen i botten.  Jag känner mig språkexotisk och inleder stora planer i mitt huvud med målet att introducera henne i dialektvärldens mystik.

Vi anländer till en platå, med hus i olika färger, två matbutiker, och äldre kvinnor med sparkstötting i samedräkter under gula reflexvästar.  Och sol och snö.

Kauokeino.

Min bästa vän säger: ”När jag första gången kom hit insåg jag att människorna här är mycket mer kosmopoliter än i resten av Norden. De talar alla mer eller mindre fem språk: norska, samiska, finska, svenska och engelska. ”

Och så är det. Alla jag har träffat här hittills ser mångspråkighet som en självklarhet.  Det är inget konstigt med det.

Hakkarainen och gänget borde göra en roadtrip hit.

Och hur hänger detta ihop med dialektincidenten i bilen? Kanske det att olika språk ger olika perspektiv på världen, och att min vän kanske aldrig kan förstå den fulla betydelsen av närpespojkens enkla yttrande på närpesiska.

Och att jag aldrig kan förstå den samiska kulturen och världen till fullo utan att kunna samiska. Men jag lyssnar och förundras.