24 år ett parallelliv

För exakt 24 år sedan, den 17 mars 1990 träffade jag min första man. Jag stod med min väninna under tre björkar, bredvid en lerig parkeringsplats, när han dök upp ur mörkret. Vi var alla på s.k. ungdomsdans i Petalax. Runtomkring oss snurrade fulla ungdomar omkring.

Jag var 16 år gammal och om jag minns rätt hade jag den kvällen sytt in en extra ficka i min läderjacka för att ha ett ställe att förvara min plunta på. Pluntan innehöll en blandning av Koskenkorva och apelsinsaft.

Han var 20 år gammal (lastgammal) och bjöd mig att smaka ur hans plunta som innehöll en blandning av Koskenkorva och Blue Curaceu (en likör).

(Nej, om någon undrar så kommer jag inte ihåg varifrån vi fick spriten, men Koskenkorva var visst favvisdrycken.)

Det gick kanske fyra veckor efter mötet under björkarna. Efter följande ungdomsdans ringde jag hem till min stackars mor en natt kl. 4 från Närpes och sa att jag inte tänkte komma hem den natten. Jag lade på luren innan hon hann kommentera. Jag ville inte veta om hon hade fått en hjärtattack.

Om jag hade stannat med min första man hade mitt liv tagit en annan väg. Idag hade vi firat vårt 24-års jubileum. Vi hade kanske åkt på en resa till Kanarieöarna med våra österbottniska närpesdialekttalande barn. Vi hade kanske haft halva lånet kvar på det stora huset vi skulle ha ägt.

Jag hade sytt julgardiner till julen och engagerat mig i marthaföreningen.

På fredagarna skulle vi ha ätit räkor.

Tanken på alla dessa möjliga parallelliv är svindlande.