"Jag är fri från all längtan efter makt" (Eva Dahlgren)

Efter mitt förra inlägg fick jag en bok på posten av en väninna jag inte träffat på länge: Vardagshjälte 24/7. Om att vara ensamförälder. Igenkänningsfaktorn är hög och det är svårt att läsa texterna utan att själv falla in i det känslovirrvarr som de präglas av.

Dagarna efter uppenbarelsen på den blå soffan i juli 2007 gick åt till ångestfyllda grubblerier på framtiden. Jag var fri från makten över den andra, men bunden av min egen rädsla och hjälplöshet.

Just då var de praktiska frågorna svårast; hur jag skulle få tag på en bostad ganska snabbt, hur jag skulle ordna min ekonomi och min vardag, hur jag skulle klara av att vara borta från Matilda.

Men att ensam ta hand om Matilda lite mer än varannan vecka var inte svårt. Hon var det enda som normaliserade mitt kaotiska känsloliv.

Det var att släpa på sig själv som var svårt. Eufori och obeskrivlig lycka över en nyvunnen frihet blandades med nattmörk bitterhet och sorg. Jag var förtvivlad över att jag hade förlorat min kärnfamilj. Men jag var lycklig över ett alldeles eget hem. Eget köksbord, egen säng, egen mjölk och eget rådd.

Fortfarande, efter sex år, kan jag gå omkring i mitt hem och glädjas åt att alla saker alla böcker ALLT är mitt och bara mitt.

Det första året efter skilsmässan gick åt till att festa hejdlöst. En tisdag kväll i november drack jag och min bästa väninna (hon också singel då) upp varsin flaska (seminarie)vin på hennes arbetsplats. Vi skrattade och grät och förbannade manssläktet.

Det andra året gick åt att fundera på om mitt singelliv skulle vara för evigt.

Det tredje och det fjärde året försökte jag ha en riktig relation.

Sedan började jag fundera på om jag ska bli gammal ensam – en tanke som hade varit omöjlig för mig tidigare. Nu är den tanken inte längre omöjlig. Det ensamliv som jag tidigare såg som skrämmande känns nu normalt. Jag är också som människa oböjligare och omöjligare att forma mot någon annan.

För mig är det ”normalt” att leva ensam med ett barn, för jag har glömt hur det var att leva i kärnfamilj. Jag är inte heller på riktigt ensamförälder, eftersom den andra tar minst hälften av ansvaret över barnet.

Jag har inga ekonomiska problem och jag har ett fast jobb. Jag har det väldigt bra.

Eller som väninnan brukar säga om jag gnäller:

”Count your blessings, honey.”