Idag läste jag ut författaren Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
Murakami springer minst ett maratonlopp om året och tränar löpning en timme om
dagen 6 dagar i veckan.
Han sprang också ett 100-kilometers lopp i Japan 1996 på 11
timmar och 42 minuter.
Honom tänkte jag på när jag sprang själv idag – 13 km och 200 m. Jämfört med Murakami
sprang jag förstås långsamt som en snigel.
Murakami skriver i sin bok att han under de sista
kilometrarna av varje maraton är så utmattad att han undrar varför han håller
på och springer. Och springer. Ständigt. Efteråt glömmer han hur trött han var
och börjar träna för nästa maraton.
Sån är jag också. Idag värkte benen den sista kilometern så
att knappt orkade flytta det ena framför det andra. I morgon är jag säker på
att jag skulle ha kunnat orka med ren vilja minst 2 km till. Kanske jag t.o.m.
tror att jag borde anmäla mig till halvmaraton i september i Esbo.
Jag är egentligen inte gjord för att vara långdistansare.
Jag är för tung för att orka springa snabbt. Jag har svårt att tolerera smärta
och därför hatar jag att springa när det inte känns bra i kroppen – jag kan
inte mentalt gå emot vad kroppen säger till mig. Kroppen säger ”jag orkar inte”
– psyket säger ”spring nu för helvete”. Men det hjälper inte.
Men jag är också fruktansvärt tävlingsinriktad. Därför har
varje lopp jag sprungit med medlöpare (2 ggr Naisten kymppi, 1 gång Espoon
rantakymppi och 2 ggr Nice run) varit plågsamma. Varje sekund av dem. För jag
klarar inte av att bli omsprungen och pressar mig själv till sådana tider som
jag egentligen inte är tränad för. Och varje gång lovar jag mig själv att
aldrig mer.
Men i augusti ska jag springa Midnight run i Göteborg. Jag
drömmer om att springa hela sträckan utan den minsta plåga – glädjas åt yran i
det nattliga Göteborg. Vinka glatt åt publiken när jag sprungit 9,5 km.
Men om jag ska lyckas med det måste jag förmodligen läsa
boken Zen och konsten att springa.
Har nån skrivit den ännu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar