Att få och att ha – två råttor och en Jopo

För inte så länge sedan drack jag ett glas vin med en väninna som berättade att hon var förälskad.

”Jag har fått så mycket i livet redan att jag inte trodde att jag skulle få också detta”, sa hon.

Förvånat, men spontant tänkte jag: ”Så fint!”. Och hennes ord grävde sig fast i mig.

I en krishärjad 40-årings sinne surrar just den problematiken som en rastlös fluga på ett sommarfönster. Hela tiden, irriterande. Att vara 40 känns som att stå på toppen av ett berg och titta ner bakom sig. Med branten vid tårna givetvis.

Vad har jag åstadkommit/fått i mitt Liv?

Jag har fått väldigt lite av det som jag som 20-åring räknade som betydelsefullt i ett Riktigt Liv; dvs. jag har varken äkta man, eget hus med trädgård, matchande lakan eller mikrovågsugn. För att inte tala om diskmaskin, matservis, stor tv och bil.

Eller som en äldre släkting sa till mig efter min andra skilsmässa:

”Jaha. Nu har du bara jobbet då.”

Hon menade väl, men hennes ord var kanske inte så väl valda för min känsliga livssituation. Och i hennes ögon hade jag faktiskt förlorat i princip allt.

Också jag tänkte på dem då. På förlusterna: kärnfamiljen, sommarstugan, tillhörandet, gemenskapen, tavlorna, matbordet, köksdörrarna (som jag planerade), klipporna jag ägde och tusen tusen andra saker.

Jag har verkligen varit tvungen att med våld vända på strålkastarna för att se nya betydelsefulla saker:

En ljuvlig dotter fina vänner en hemstad ett fantastiskt jobb.

Men också: en röd Jopo, två råttor, en massa böcker, souvenirer från gamla pojkvänner, en kristallkrona från loppis, en tavla som varit min ex-mans exfru, sju flaskor solkräm, en snart antik 15 år gammal soffa från Ikea och mängder med muminmuggar.

Om jag någon gång igen blir förälskad så ska jag också tänka:

”Jag har fått så mycket redan i livet att jag inte trodde jag skulle få också detta.”