Sverige-Finland 1-0

Med risk för att provocera ska jag skriva något kort om mina upplevelser av Sverige, eller av Uppsala, efter att jag tillbringat 10 dagar där.

Kanske har jag tidigare haft fördomar – därför att jag irriterat mig på att svenskar vanligen inte inser/förstår att det jag talar inte är svenska med kraftig brytning. Trots att jag talar min halvmesyr också med min dotter (stackars barn), och man borde inse att det vi talar sinsemellan är ett modersmål.

Men också för att jag får upprepa det jag säger, eftersom de flesta svenskar inte förstår första gången. Så var det nu också.

Men spelar det egentligen någon roll att de inte vet vad finlandssvenska är? Varför är det så viktigt för mig att predika om finlandssvenskarnas existens på andra sidan potten?

Det finns viktigare saker.

Trots att jag definieras som invandrare när jag är i Sverige, behandlas jag precis som vilken svensk som helst. Trots att jag talar ”bruten svenska”, är det ingen som rynkar på näsan eller tittar konstigt. En sådan befriande känsla.

Trots att jag är språkligt marginaliserad i ett främmande land kan jag tala högt med min dotter i bussen, på vårt eget språk, utan att det finns en risk för oförskämda kommentarer av en berusad medpassagerare.

I Sverige är man tolerantare mot olikhet, rent generellt.

I Sverige står man på de asylsökande barnens sida, när det finns en risk för att de ska utvisas.

I Finland smutskastas och hotas riksdagsledamöter som hjälper asylsökande som ska utvisas.

I Sverige ska man få sitt första HBT-sjukhus!

I Finland har vi en minister som snackar så mycket strunt om homosexualitet (och annat) att hon borde avgå.

I det Sverige jag såg under 10 dagar, är människan viktigare än den identitet, nationalitet och sexualitet hon har, och det språk hon talar. 

Om utvecklingen går framåt, så kanske Finland når det tillståndet om 50 år.