En död huggorm och en skilsmässa

För snart exakt sex år sedan satt jag i en blå tygsoffa i Åbolands skärgård och grät. Det var sommar, och björkarna prasslade stilla i solskenet. Det var hett.

Samma dag hade jag huggit en huggorm i två bitar med yxan eftersom den åmade sig en meter framför min två-åriga dotters fötter.

Den rörde sig också när den hade blivit två.

Det var den 7.7.2007 och alla, precis alla andra, gifte sig.

Mitt äktenskap kunde liknas vid en total krishärd, och jag visste att det var dags för skilsmässa.

”Det finns inget som hotar dig.”, sa min man. ”Inte längre”, svarade jag.

Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men jag tolkade in ett eget budskap i det han sa.

I äktenskapet var jag den beundrande och den beroende – och jag valde själv den rollen. Jag höll fast i honom så hårt att knogarna vitnade. Det kändes som att hänga fast i ett rep efter en motorbåt som åkte i högsta fart. Och trodde jag skulle drunkna om jag släppte.

Jag vet inte om det var råheten i mordet på huggormen, att alla andra gifte sig just den dagen, eller en uppgivenhet och trötthet som gjorde att jag just då, på den blåa soffan i Åbolands skärgård, släppte taget om repet. Och jag drunknade inte.