”Jag gör som jag vill, jag är faktiskt 40!”

40-årskrisen damp inte ner som en ångestfylld katastrof i mitt liv, trots att jag kanske väntade mig det.

Som kvinna passerar man dock en oåterkallelig gräns när man fyller 40. Varje kvinnas mardrömsklocka tickar och vid 40-årsstrecket skriker hormonerna att nu är det tammefan snart slut på dina chanser att bli med barn (alls eller ännu en gång).

Kroppen verkar leva sitt eget liv och forma sig utifrån en boll som modell, i stället för ett timglas. Man kan inte dricka alkohol som tidigare, inte vaka halva nätterna på krogen (utan att lida en vecka efteråt).

Och när man är 40 är alla andra så otroligt mycket yngre, trots att de är helt vuxna människor.

Det finns något gott med allt illa och så också med att vara 40. Det att man faktiskt, senast nu, får göra precis som man vill! Man kan helt och hållet låta bli att följa sociala normer:

”Stackars din dotter, borde hon inte få ett syskon?”

”Vet du, jag är 40…”

”Ska du vara i stan hela sommaren, inte åka till landet?”

”Jag gör som jag vill, jag är faktiskt 40!”

”Vah, ska du resa ensam till Indonesien?”

”Men herregud, jag är faktiskt 40 och helt vuxen!”

40 is the new 18, eller hur det nu var.