Soini och den kissande finländaren

Just när jag för en stund sedan stod och hängde tvätten, såg jag en man kissa vid ett träd alldeles utanför mitt fönster. Lite så där som en hund. Nisse, vår lånegoldis, kissar också alltid på träd, stolpar eller buskar – aldrig bara på gräset.

Lite paradoxalt att han stod just där utanför mitt fönster ikväll. Och kissade offentligt.

För tidigare i eftermiddags, när jag var ute och sprang, stod en annan man och kissade alldeles intill Vichtisvägen (en infartsled) medan trafiken dundrade förbi. Glatt svängde han med sin degklump en stund innan han lyckades peta in den i byxorna igen.

Han kissade intressant nog varken på stolpe, träd eller buske. Vad jag såg i alla fall.

För jag blundade intensivt när jag sprang förbi. Jag kände bara doften av hans koskenkorvaparfym.

När jag hade hämtat min dotter från Eftis halv-femtiden, stod det tre män utanför den lokala krogen (rejält påstrukna de också), och kommenterade mitt utseende när jag gick förbi. Dottern gick bredvid och höll mig i handen.

Alla dessa kissande och påstrukna män såg ut som och lät som finländare.

När jag senare tog bussen in till stan, noterade jag Sannfinländarnas valreklam på bussen framför: ”Saat mitä tilaat” (ordagrant: ”Du får vad du beställer”, dvs. du tar konsekvenserna av dina handlingar).

Nå just det. För en gångs skull har de rätt. Om jag stannar i det här landet kommer jag att få stå ut med en motbjudande alkoholkultur med offentligt kissande och fula kommentarer.

För att inte tala om allt annat som alkoholmissbruk orsakar. Våld mot barn, våld mot kvinnor. Mord. Självmord. Barn som lämnas ensamma när föräldrarna är på krogen. Trafikolyckor. Cancer och leverskador. Hjärnskador. Och massor med andra mycket hemska saker.

Soini – du har verkligen fått vad du beställt. Du och de dina lägger ner enorma mängder tid, pengar och resurser på att bekymra er om att tiggarna stör er när ni går på gatan, eller om att kanske inte längre får sjunga Den blomstertid på skolavslutningen, eller om att det existerar Tom of Finland-frimärken, eller om bara det faktum att det talas för mycket svenska, somali eller grekiska eller något annat språk som inte är finska i det här landet.

Se de riktiga problemen – och hjälp de människor som har dem. Du står ju på ”folkets” sida, muka. Och det är där problemen finns.

Om att kissa på närpesiska på väg till Kautokeino

Vi kör från Kittilä, mot Kautokeino, min bästa vän och jag. Med henne känner jag mig mer mig själv än med någon annan.  Och med henne ska jag få tillbringa fyra dagar i den samiska byn Kautokeino, där vi båda ska delta i ett seminarium om minoritetsspråk och medier.

Det är många timmar att köra. Snön gnistrar.

Vi berättar historier för varandra. Jag berättar om den första pojken jag kysste som 14-åring, i Åminne i Malax. Ynglingen kom från Närpes. Poängen som jag vill komma fram till, är att det enda jag minns är att han sa:

”Nö ska ja ja å piss i paar mietär.”

Min vän fnissar och upprepar:

”Pissi paa paa…?”

Piss i paa paa?

Ja just det, uppvuxen i Grankulla och var en gång på en roadtrip i Österbotten, men annars då liksom gumipitt.... tänker jag automatiskt.

Och plötsligt känner jag hur jag tänker fram den där klyftan mellan mig själv som österbottning och hon som helsingforsare.

Jag suckar och upprepar repliken på helsingforssvenska:

”Nu ska jag gå och pissa ett par meter”

Men herregud så det låter konstlat i översättning. 

Hahaaaaaa! skriker hon ut bakom ratten, och trycker gasen i botten.  Jag känner mig språkexotisk och inleder stora planer i mitt huvud med målet att introducera henne i dialektvärldens mystik.

Vi anländer till en platå, med hus i olika färger, två matbutiker, och äldre kvinnor med sparkstötting i samedräkter under gula reflexvästar.  Och sol och snö.

Kauokeino.

Min bästa vän säger: ”När jag första gången kom hit insåg jag att människorna här är mycket mer kosmopoliter än i resten av Norden. De talar alla mer eller mindre fem språk: norska, samiska, finska, svenska och engelska. ”

Och så är det. Alla jag har träffat här hittills ser mångspråkighet som en självklarhet.  Det är inget konstigt med det.

Hakkarainen och gänget borde göra en roadtrip hit.

Och hur hänger detta ihop med dialektincidenten i bilen? Kanske det att olika språk ger olika perspektiv på världen, och att min vän kanske aldrig kan förstå den fulla betydelsen av närpespojkens enkla yttrande på närpesiska.

Och att jag aldrig kan förstå den samiska kulturen och världen till fullo utan att kunna samiska. Men jag lyssnar och förundras.

Jag sitter i korridoren

Min student Ilkka brukar alltid sitta på samma plats i föreläsningssalen varje torsdag.

Idag hade han satt sig på en annan plats.

”Ilkka, varför sitter du inte på din plats”, undrade jag. ”Jag känner mig otrygg”.

Ilkka flyttade sig snällt till sin vanliga plats.

Detta var naturligtvis ett humoristiskt tilltag från min sida. Men inte enbart. Med åren har jag haft allt mer behov av rutiner. Stagnation. Att allt har sin plats. Vila. Lugn och ro. Inga förändringar. Inga svåra beslut.

Absolut inga svåra beslut.

Jag har fattat så många svåra beslut i mitt liv. Jag trodde att det bakom varje svårt beslut fanns ett lugn och ro, en balans och en vila.

Som om jag måste öppna och gå igenom varje dörr som kom emot. Kämpa och slåss och orientera mig genom, anpassa mig till och integrera mig i allt det som fanns i rummet bakom den dörren tills jag inte kunde inte klarade inte orkade mer och gick till nästa dörr. Och sen till nästa.

Ända tills jag bara satte mig ner i korridoren. Och där sitter jag än.

Korridoren är en ljuvlig plats. En ände. En vila.

I början av veckan får jag och Matilda vår nya soffa. Den gamla bärs bort. Jag måste gå igenom soffdörren. Anpassa min rumpa, mina ben, att stämningen i rummet förändras.

Det är bäst att Ilkka håller sig till sin vanliga plats – för det är inte sagt att jag klarar av hans flyttfasoner under anpassningsprocessen till min nya soffa.

Den hoptryckta marsipangrisen och skumvin

Som småkrapulantisk en lördag eftermiddag börjar jag alltid tänka på min ålder.

Ålder i det avseendet att jag inser att jag mentalt är mer du med mig själv än när jag var 20. Och ålder i det avseendet att jag upplever min kropp på ett helt annat sätt nu än tidigare. I en positiv bemärkelse – jag ser ju helt ok ut tycker jag. Ända tills jag ställer mig framför spegeln på Unisport tillsammans med mina träningskamrater i 20-årsåldern.

När jag Bodypumpar ser jag en kvinna i spegeln som ser ut som om hon blivit slagen i huvudet med en slägga vilket har lett till att allt hos henne är bredare än för 20 år sen. Hoptryckt. Lite sådär som när man ser sig själv bli förvrängd i den breda spegeln i Spegelsalen på Borgbacken.

”Vad fan är det för fel på spegeln i den här salen?” tänkte jag första gången jag såg mig själv i relation till 20-åringarna.

Min kloka väninna sa igår att jag inte ska jämföra mig med 20-åringar i speglar – och övertalade mig att dela en flaska skumppa med henne och systern efter att jag bestämt mig för att sluta dricka för kvällen.

Nej förstås inte jämföra i speglar och inte annars heller, jag vet, jag vet allt det där. Acceptera din kropp, viktigt att äta rätt för att må bra och inte för att se ut som photoshoppade anorektiska filmstjärnor. Bladibla.

Men speglar är så förrädiska.

Så jag drack snällt min skumppa och glömde att jag egentligen påminner om en smal marsipangris som någon har tryckt ner så den blivit bred.

Spritintag straffar sig alltid i den här åldern. Mina 20-åriga pumpkamrater kör förmodligen sina Bodympump-pass just nu, utan mig, trots att de rumlade runt halva natten och kom hem när solen gick upp i morse.

Orättvist kan man tänka. Tur att jag åtminstone mentalt är mer du med mig själv än de är.

24 år ett parallelliv

För exakt 24 år sedan, den 17 mars 1990 träffade jag min första man. Jag stod med min väninna under tre björkar, bredvid en lerig parkeringsplats, när han dök upp ur mörkret. Vi var alla på s.k. ungdomsdans i Petalax. Runtomkring oss snurrade fulla ungdomar omkring.

Jag var 16 år gammal och om jag minns rätt hade jag den kvällen sytt in en extra ficka i min läderjacka för att ha ett ställe att förvara min plunta på. Pluntan innehöll en blandning av Koskenkorva och apelsinsaft.

Han var 20 år gammal (lastgammal) och bjöd mig att smaka ur hans plunta som innehöll en blandning av Koskenkorva och Blue Curaceu (en likör).

(Nej, om någon undrar så kommer jag inte ihåg varifrån vi fick spriten, men Koskenkorva var visst favvisdrycken.)

Det gick kanske fyra veckor efter mötet under björkarna. Efter följande ungdomsdans ringde jag hem till min stackars mor en natt kl. 4 från Närpes och sa att jag inte tänkte komma hem den natten. Jag lade på luren innan hon hann kommentera. Jag ville inte veta om hon hade fått en hjärtattack.

Om jag hade stannat med min första man hade mitt liv tagit en annan väg. Idag hade vi firat vårt 24-års jubileum. Vi hade kanske åkt på en resa till Kanarieöarna med våra österbottniska närpesdialekttalande barn. Vi hade kanske haft halva lånet kvar på det stora huset vi skulle ha ägt.

Jag hade sytt julgardiner till julen och engagerat mig i marthaföreningen.

På fredagarna skulle vi ha ätit räkor.

Tanken på alla dessa möjliga parallelliv är svindlande.